De nya futuristerna

Futurismen är mest känd som en kulturrevolutionär rörelse grundad för hundra år sedan av italienaren Marinetti. Numera är den också namnet på den utbrytargrupp som under ledning av Gianfranco Fini utmanar Silvio Berlusconi om makten. I den senaste bataljen avgick Silvio med segersiffrorna 314-311. När Finis Alleanza Nazionale (tidigare MSI) gick ihop med Berlusconis parti för två år sedan höjde jag på ögonbrynen. Fini och Berlusconi är två helt olika politikertyper som skulle få svårt att samsas i ett och samma parti även om de regerat tillsammans under lång tid. Tidigare i år blev splittringen ett faktum och Italien har åter en futuristisk rörelse om än med ett helt annat manifest än Marinettis.

Imperialism och nationalism

Självmordsattacken i Stockholm är dessvärre bara ett tecken i tiden och vi kan konstatera att den religiösa terrorismen har nått Sverige. Saudiarabien beskrivs av många som ”den islamistiska terrorismens bankomat”. Det är den saudiska totalitära regimen som finansierar moskébygget vid Ramberget på Hisingen i Göteborg i sann kulturimperialistisk anda. Det sker utan att en enda politiker förutom Sverigedemokraterna lyfter på ögonbrynet i rikets andra stad. Det finns en stor risk att unga muslimer radikaliseras när den strikt fundamentalistiska riktningen inom sunniislam, wahhabismen, etablerar sig i Göteborg.
Uppenbarligen är andra länder mer oroliga över situationen i Göteborg än kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén. Den amerikanska ambassaden bad Annelis man Bill Werngren på stadskansliet att ordna ett studiebesök på den muslimska friskolan Römosseskolan där för övrigt den moderate riksdagsmannen Abdirizak Waberi är rektor. Den amerikanska ambassadens andreman Robert Silverman besökte skolan och rapporterade hem till Washington. Det är givetvis under all kritik att de som styr Göteborg och Sverige inte tar segregationen och den religiösa extremismen på allvar. Saudiska moskéer och muslimska friskolor kommer aldrig att underlätta integrationen av muslimska invandrare i det svenska samhället.
Det är självklart viktigt att skilja på fredliga muslimer och militanta islamister. På samma sätt måste vi i våra utrikespolitiska ställningstaganden kunna skilja på islamistisk imperialism och arabisk nationalism. Alla folk har rätt till en egen stat. Judar och palestinier uppfattar sig själva och uppfattas av omvärlden som två folk. Då är tvåstatslösningen logisk. I Palestina pågår sedan länge en kamp mellan Fatah och Hamas. Fatahs ideologi kan beskrivas som en kombination av national- och socialdemokrati. Det är en sekulär rörelse som tar avstånd från väpnad kamp. Hamas är militanta islamister. I den maktkampen är det lätt att välja sida.

30 november

Den 30 november har varit ett nationalistiskt märkesdatum sedan Karl XII:s staty avtäcktes i Kungsträdgården 1868 vid 150-årsminnet av kungens död. Hundra år senare var det allt annat än nationalistiska värderingar som rådde i Sverige, men 1988 bildades Sverigedemokraterna och sedan dess har den politiska nationalismen sakta men säkert tagit plats i det svenska samhället.
Den 30 november i år tog Sverigedemokraterna striden om det svenska språkets ställning då de nio partierna sammanträdde i Västra Götalands regionfullmäktige. Jag begärde ordet och yrkade på ett tillägg i personalvisionen om att regionens anställda ska kunna tala och förstå god svenska. Som argument anförde jag bland annat den medicinska säkerheten. Även i GT har jag debatterat regionrelaterade frågor som arbetskraftsinvandringen av läkare och välfärdens framtid.
I SD-gruppen (sju mandat) har inte bara jag utan även Hanna Wigh och Daniel Rondslätt en bakgrund i Centerrörelsen och vi känner väl C-gruppen (åtta mandat) och dess företrädare i regionen. Om detta kommer att underlätta samarbetet med regionalliansen återstår att se.
Regionvänstern består förutom de rödgröna även av Sjukvårdspartiet (sju mandat). Detta parti bildades av den vänsterradikala centerpartisten Rune Lanestrand. De i mångt och mycket sympatiska idéer som Lanestrand står för kan sägas ha sin ideologiska hemvist i den politiska populismen, såväl den ryska som den amerikanska. Sverigedemokraternas agrara röttar står snarare att finna i den folkliga konservatism som Centerpartiet tidigare stod för. Den lilla liberala kärna som fortfarande utgör Centerpartiet utmanas i regionen alltså både av Sverigedemokraternas traditionalism och Sjukvårdspartiets decentralism.

Nya KF-gruppen gjorde entré

Inför mandatperiodens första KF var det en del skriverier om de diskussioner som Sverigedemokraterna och Vägvalet fört angående valteknisk samverkan. Denna samverkan skulle dels hantera kommunalrådsposten plus dennes tre tjänstemän, dels fördelningen av platser i nämnderna. Vi presenterade tidigt en lösning där Vägvalet som större parti skulle få kommunalrådsposten. Kommunalrådet skulle därefter tillsätta en stadssekreterare märkt "VV" och två stadssekreterare märkta "SD". Vägvalet ville dock inte gå med på denna lösning utan krävde både kommunalråd och tre tjänstemän på stadskansliet. Jag förde samtal in i det sista med både Tom Heyman och Theo Papaioannou men vi lyckades inte komma överens om en lösning.
Vad gäller platserna i SDN så föll det samarbetet i och med att två ledamöter från Vägvalet hoppade av partiet innan ens mandatsperiodens första KF hade börjat. Därmed blev Vägvalet ett tremandatsparti, och när valen till SDN avgörs behövs fyra KF-röster utöver våra tre, och det kan Vägvalet inte garantera. GT försökte göra en liberal poäng av detta men fick det hela om bakfoten. Det är givetvis svårt för oss i Sverigedemokraterna att nå uppgörelser med ett parti som är så pass instabilt som Vägvalet.
Mitt första möte på kommunfullmäktige handlade mycket om bostadspolitik. Jag begärde ordet på två interpellationer och försvarade allmännyttan samtidigt som jag lyfte fram trygghetsfrågorna i bostadsområdena. Sverigedemokraterna har numera tre representanter i Göteborgs KF. Denna gång tjänstgjorde förutom jag själv även Thomas Åvall och Arne Steen (som ersatte Mikael Jansson). Ersättarna Elinor Englesson och Daniel Rondslätt var också på plats.

Debut i regionfullmäktige

Igår debuterade Sverigedemokraterna i regionfullmäktige. Eftersom Sjukvårdspartiet (med den lila delfinen som symbol) har gjort upp med Socialdemokraterna är Sverigedemokraterna vågmästare. Det innebär att vi kommer att avgöra många frågor då De röd-grön-lila och Alliansen står emot varandra.
Den enda politiska fråga som debatterades igår var underlaget till regional kulturplan. I detta dokument pekas SD ut som främlingsfientligt. Jag påpekade att det är under all kritik att fullmäktiges partier smädas i regionens dokument. Hur skulle det se ut om Folkpartiet beskrevs som "miljöfientligt" i en regional miljöplan eller om Miljöpartiet beskrevs som "tillväxtfientligt" i en regional utvecklingsplan? Sverigedemokraterna yrkade på att avsnittet skulle strykas och tre moderater röstade på vår linje.

Libyen och liberalen

I Ekots lördagsintervju utfrågades den göteborgska EU-kommissionären Cecilia Malmström. Programmet handlade om migrationen till Europa och liberalen Malmström fick bland annat obekväma frågor om EU:s samarbete med Libyen i just migrationsfrågorna. Sedan tidigare har Libyen slutit ett bilateralt avtal med Italien och vid sitt statsbesök i somras hos sin forna kolonialherre lovade Muammar Khadaffi att han kan stoppa den illegala invandringen till Europa men att det kommer att kosta. Nu har Cecilia Malmström varit i Tripoli och lämnat över 50 miljoner till Khadaffi som tack för besväret. Liberalerna överraskar allt oftare nu för tiden.

Juche och den 60-åriga tragedin

Ett av de starkare minnena från fotbolls-VM är när Nordkoreas störste stjärna Jong Tae-Se lät tårarna falla under nationalsången. Jong Tae-Se föddes i Japan av sydkoreanska föräldrar, men det skulle visa sig att hans mor även var nordkoreansk medborgare. Jong Tae-Ses önskan var att få spela för Nordkorea, men det sydkoreanska fotbolls-förbundet sade nej. Till slut lyckades han dock få ett nordkoreanskt pass och sedan dess spelar han för det norra landslaget.
Från kalla krigets allra första dagar var det av största vikt för Kina, Sovjetunionen och USA att kunna kontrollera det koreanska territoriet. Givetvis spelade även närheten till Japan stor roll. 1948 utropades Republiken Korea (Sydkorea) och Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea), och sommaren 1950 anföll Nordkorea Sydkorea i syfte att återförena landet med vapenmakt. En USA-ledd FN-insats, med bland annat 900 svenska officerare, kom till Sydkoreas undsättning. Sovjetunionen stödde Nordkorea med krigsmateriel och Kina skickade styrkor för att slåss på folkrepublikens sida. Kriget pågick fram till 1953 då ett vapenstillestånd trädde i kraft. Något fredsavtal slöts aldrig.
Det svenska deltagandet var inte okomplicerat. Statsminister Tage Erlander och utrikesminister Östen Undén var rädda att den svenska neutralitetspolitiken skulle ifrågasättas och därför lade den svenska FN-delegationen ned sin röst i generalförsamlingen för att slippa medverka till sanktionsåtgärder mot Kina.
Sverige upprättade diplomatiska förbindelser med Nordkorea 1973. Året dessförinnan skrevs Juche in som statsbärande ideologi i Folkrepublikens grundlag. Jucheideologin handlar om att försvara den nationella friheten i alla lägen och på alla områden: ekonomiskt oberoende (Charip), politiskt oberoende (Chaju) och militärt oberoende (Chawi). Ideologin utvecklades som ett resultat av den japanska ockupationen och det starka sovjetiska och kinesiska inflytandet efter kriget. På senare tid är det USA:s utrikespolitik som stärkt ideologin.
En annan viktig del av Juche är den auktoritära läran som ses som ett arv från konfucianismen och dess lära om förhållandet mellan över- och underordnade (furste/undersåte, man/hustru, förälder/barn, äldre bror/yngre bror, äldre vän/yngre vän). De fem banden anses vara av grundläggande vikt för ett fungerande samhälle.
Att peka ut Jucheideologin som orsaken till det nordkoreanska vanstyret är dock att kasta ut barnet med badvattnet. Det är snarare den extrema centralstyrningen av politik och ekonomi i kombination med handels- och geopolitiska faktorer som bäddat för den nordkoreanska katastrofen.
Det är i år 60 år sedan Koreakriget bröt ut. Rent formellt är det inte över och detta är givetvis en enorm tragedi för det koreanska folket. De många miljonerna i norr och de dubbelt så många miljonerna i söder bör fortsätta ansträngningarna för att läka såren och förbereda ett enande. För tjugo år sedan enades Tyskland. Det innebar i princip att de östra delarna blev en del av Förbundsrepubliken utan att något offentligt samtal fördes om hur det nya Tyskland skulle se ut. Om Korea blir ett är det min förhoppning att man tar till vara på de delar av de båda samhällena som är värda att bevara och utveckla. Jucheideologin är en sådan del.

Sverigedemokrat och sjuksköterska

En fackförening är inte vilken förening som helst. En fackförening har tilldelats makt från riksdagen som i sin tur fått sin makt av folket. Därför är det rent odemokratiskt när Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund säger att aktiva sverigedemokrater inte är välkomna som medlemmar i "hennes" fackförbund. Av den kvarts miljon svenskar som röstade på Sverigedemokraterna i landstingsvalet finns det säkert många sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, barnmorskor och förmodligen en och annan biomedicinsk analytiker. Några av dessa yrkesmänniskor har också uppdrag inom Sverigedemokraterna. Som invald i Västra Götalands regionfullmäktige är jag också arbetsgivare för dessa och andra yrkesgrupper. Därför hävdar jag bestämt alla regionanställdas demokratiska rätt att engagera sig politiskt utan att diskrimineras av sitt fackförbund.

Norge står fast

En mätning som gjorts för tidningen Nationen visar att två tredjedelar av norrmännen säger nej till ett norskt EU-medlemskap. Det norska folket slår fortfarande vakt om sin nationella frihet.

Deutschland schafft sich ab

Socialdemokraten Thilo Sarrazin tvingas avgå som direktör för den tyska centralbanken sedan han belyst det mångkulturella samhällets negativa sidor i boken "Deutschland schafft sich ab" (Tyskland avskaffar sig självt). Därmed är Tyskland en bit på vägen att avskaffa sig självt inte bara som nation, utan även som demokrati. Thilo har påpekat att stora grupper invandrare inte kan/vill anpassa sig till det tyska samhället. Det tålde inte Förbundsrepubliken.

Tjäna folket

"Tjäna folket" myntades på dagen för 66 år sedan av en bondson i Fjärran Östern. Det är ett mycket lämpligt motto för alla politiker och tjänstemän i Göteborgs kommun. Den så kallade "göteborgsandan" har i många år bidragit till den korruptionskultur som nu kommer upp till ytan. Partier som socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet och vänsterpartiet är alla representerade i kommunens nämnder och bolag, och politiker från de etablerade partierna har givetvis en skuld i det som nu sker, även om de inte vill låtsas om det. Det krävs mer från det blåröda kompisgänget än tafatta utspel om sammanslagningar av kommunala bolag. En stark sverigedemokratisk representation på Börsen efter valet kan i bästa fall bli startskottet för en kommunal kulturrevolution.

Nationalistiskt 50-årsjubileum

Fram till 1960 var större delen av Afrika koloniserad, men detta år flammade den nationella frihetens låga stark i länder som Senegal, Mauretanien, Mali, Niger och Tchad, alla före detta franska besittningar. 1957 blev Ghana den första kolonin som blev självständig, och under 1960-talets första år skulle andra brittiska kolonier få sin nationella frihet: Tanzania (1961), Uganda (1962), Kenya (1963) och Zambia (1964). Efter frigörelsen har den afrikanska kontinenten präglats av konflikter, fattigdom och korruption, men det hindrar oss inte från att glädjas över att det nationalistiska genombrottet firar 50 år på den afrikanska kontinenten.

Sverigedemokraterna är redo för samarbete

I en artikel på GP Debatt menar Michael Wahman att idén om Sverigedemokraterna som vågmästare bygger på felaktiga grunder. Han och andra statsvetare får snart tillfälle att ompröva sina teorier.
Under politikerveckan i Visby fick vi möjlighet att samtala med många företrädare för andra partier. Mellan skål och vägg var många moderater, hög som låg och från alla delar av Sverige, positiva till samverkan med SD efter valet. Trots att de nya moderaterna drabbats av en svekdebatt har de fortfarande en stor samsyn med SD vad gäller försvaret och kriminalpolitiken. Folkpartiets skolpolitik å sin sida överensstämmer rätt bra med Sverigedemokraternas. Jan Björklunds utspel om burkor ser vi mest som populism, men på sikt kan nog FP vilja ta tag i integrationsfrågorna på allvar. Ett samarbete med alliansen är alltså fullt möjligt på flera områden, även vad gäller energipolitiken.
Hur ser det då ut vänsterut? Efter en rödgrön valförlust kommer Mona Sahlin sannolikt att avgå. Ett mer pragmatiskt ledarskap i S kan öppna för uppgörelser med SD i frågor som rör välfärden. I förra valet förlorade S många röster till SD. Före detta S-väljare tilltalas av vår vision om ett modernt folkhem och vår politik för de glömda svenskarna i de glömda bostadsområdena. Vi sverigedemokrater ser, till skillnad från Wahman, inte oss själva som ett ytterkantsparti, och om man läser vår skuggbudget upptäcker man snart att vi är ett Sverigevänligt och ansvarstagande mittenparti. Att placera oss långt till höger enbart för att vi vill få ordning på svensk invandringspolitik håller inte.
I Göteborgs kommunfullmäktige ser det något annorlunda ut. Här är ofta SD den enda oppositionen. Ta till exempel frågan om biltullarna där SD som enda parti röstade emot. Alliansen och de rödgröna var rörande överens. Vad gäller bilbränderna och deras orsaker insåg nog Göran Johansson vad som behövde göras, men partiet har inte haft kraft att ta tag i de stora problemen. Sverigedemokraterna kan samarbeta både med Anneli Hulthén och Jan Hallberg om de är beredda att ta tag i Göteborgs akuta segregationsproblem. Att de ska ändra sig om trängselskatten och en folkomröstning om denna är väl för mycket att hoppas på.

Triviala P1

I Sveriges Radios programserie om den nya andligheten kunde man igår lyssna på del tre med temat ”Den heliga naturen”. Dessvärre var det inte alls djuplodande. Inte ett ord om Arne Næss och ekosofin och eller om Rudolf Steiner och antroposofin vars jordbruksfilosofi ligger till grund för den biodynamiska odlingen. P1 har sannerligen trivialiserats.

Göteborgs fulaste finrum

Arkitekturskribenten Mark Isitt har i tre artiklar på kultursidorna i GP (25/7, 29/7 och 1/8) satt fingret på Göteborgs sämst utnyttjade platser i centrum. Isitt har rätt i att unika och vackra byggnader som Feskekörka och Saluhallen inte kommer till sin rätt pga den dåligt utnyttjade omgivningen. Även Grönsakstorget nämns som en plats som just bara är en plats, en parkeringsplats, när det har alla förutsättningar att utvecklas till ett riktigt trivsamt torg.
Isitt blir rent poetisk när han beskriver Vallgravens potential, "stilla flyter vattnet i rännor av staplade granitblock, under broar av gjutjärn, längs kullerstensgator kantade med pollare med järnkedjor, ornamenterade lyktstolpar och kandelabrar och i den mörka spegeln reflekteras stadens allra stiligaste byggnader, parker och torg".
Man kan inte annat än hålla med Mark Isitt om att Göteborgs politiker i årtionden har misshandlat stora delar av vår stad.

Botaniska trädgården

Idén om en botanisk trädgård kom till då Göteborgs skolförening önskade få tillgång till ett botaniskt undervisningsfält. Arbetena med trädgården påbörjades 1916 och liksom Liseberg och Götaplatsen sammanföll invigningen med Jubileumsutställningen 1923. Trädgården är idag en av världens största botaniska trädgårdar och rymmer bland annat Sveriges största orkidésamling. 1998 överfördes trädgården från Göteborgs kommun till Västra Götalandsregionen.

Liseberg

Liseberg var från början namnet på ett av Göteborgs landerier, alltså en finare lantbruksfastighet inom stadens gränser. Göteborgs landerier tillhörde staden och brukades sommartid av dess borgare. På 1800-talet var systrarna Mary, Emily, Charlotte och Ann Nonnen bosatta på landeriet. Systrarna var kända i Göteborgs kulturliv och startade Göteborgs första rit- och målarskola. Emily Nonnen, som levde på Liseberg till sin död 1905, översatte Lewis Carrolls ”Alice i underlandet” till svenska. 1908 köpte Göteborgs stad landeriet, men det var först i samband med Jubileumsutställningen 1923 som nöjesparken öppnades. Liseberg är idag ett av många kommunala bolag i Göteborg.

Götaplatsen

Runt Götaplatsen hittar vi flera av Göteborgs viktigaste kulturinstitutioner. Götaplatsen färdigställdes till Jubileumsutställningen 1923 då Konsthallen och Konstmuseet stod klara, båda i klassicistisk stil. 1931 invigdes Carl Milles staty Poseidon, och några år senare öppnade Stadsteatern och Konserthuset sina portar.

Trädgårdsföreningen

Trädgårdsföreningen bildades 1842 på initiativ av Henric Elof von Normann, en blomsterälskande kapten vid artilleriet. Två arkitekter och en trädgårdsmästare fick i uppdrag att anlägga trädgården och Göteborgs stad bidrog både med reda pengar och med flera tusen lass jord. Artilleriet i sin tur lovade två års hästgödsel mot en ringa ersättning. Trädgårdsföreningens vackra järn- och glasskapelse uppfördes 1878 med Kristallpalatset i London som förebild. Trots den förhållandevis höga entréavgiften blev Palmhuset ett mycket populärt utflyktsmål för göteborgarna. 1975 övertogs parken av Göteborgs kommun.

Brunnsparken

Brunnsparken fick sitt namn då en av stadens apotekare uppförde ett brunnshus av sten i den lilla park som var belägen på holmen i Stora Hamnkanalen. Esaias Tegnér drack brunn här 1837 och nitton år senare började man i stället använda brunnshuset som varmbadhus. 1913 anlades en underjordisk pumpstation vid Brunnsparken, men för dagens göteborgare är platsen mest känd som en hektisk knutpunkt för stadens spårvagnslinjer.

Natur och kultur i Göteborg

Bloggen presenterade tidigare i år en serie artiklar på temat natur- och kulturkonservatism. Det är ideologiskt logiskt att Sverigedemokraterna är det parti som starkast slår vakt om nationens natur- och kulturvärden. I SD Göteborgs kommunala budgetförslag kan man läsa följande:

”Svenskarna är ett naturälskande folk, och vi sverigedemokrater vill bejaka denna egenskap hos oss. Vördnaden för och längtan till naturen finns givetvis även hos de svenskar som är bosatta i större städer. Vi svenskar har inte bara ärvt vårt land av våra förfäder, vi har också lånat det av våra barn. Forntid och framtid hänger ihop, så även i miljöpolitiken.” (Kapitel 10: Den naturnära staden)

”Musik, dans, teater och andra konstformer ska få offentligt stöd så länge som de ger uttryck för sund nordisk kultur och högre västerländsk civilisation. Här spelar Operan, Stadsteatern och Konserthuset en viktig roll. Dekadenta och destruktiva kulturyttringar kan inte räkna med något som helst stöd från Göteborgs kommun.” (Kapitel 8: Kultur för folket)

Under juni månad kommer bloggen att presentera några av Göteborgs mest kända natur- och kulturmiljöer, vissa välbevarade andra inte.

Hulthén och Hallberg söker samarbete

Tidigare i vår meddelade socialdemokraterna och moderaterna att de tänker samarbeta i Stockholm för att stoppa Sverigedemokraterna om partiet blir vågmästare där. Carin Jämtins (s) och Sten Nordins (m) utspel har nu följts av ett liknande äktenskapslöfte i Göteborg. Anneli Hulthén (s) och Jan Hallberg (m) har nu meddelat att de mycket väl kan tänka sig en samverkan partierna emellan enbart för att stoppa Sverigedemokraterna i Göteborg. Moderaternas och socialdemokraternas inställning visar återigen hur nära de står varandra i realpolitiken, och att Sverigedemokraterna i många frågor är den enda oppositionen.

Framåt nationauter!

2010 skriver Sverigedemokraterna historia. Nu kräver vi folkhemmet åter. Det är tid för plikt, ordning och rättvisa.

Kommunal visar sitt fula tryne

Busschauffören och kommunalaren Nader Helawi kandiderar för Sverigedemokraterna. Av den anledningen vill hans fackförbund förvägra honom medlemskap. Enligt Kommunal är SD rasistiskt och fascistiskt. Mig veterligen förespråkar inte SD någon indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser, och av Kommunals anti-demokratiska beteende att döma är det snarast fackförbundet som bör betecknas som fascistiskt.

Skarpt läge

Enligt Sifos aprilmätning är det jämnt mellan det blå (45,0%) och röda (48,5%) blocket. Sverigedemokraterna (4,9%) är tungan på vågen eftersom varken högern eller vänstern får egen majoritet. Denna position är dock förmodligen mer teoretisk än praktisk. I Stockholm har moderater och socialdemokrater klargjort att de tänker samregera i huvudstaden om Sverigedemokraterna blir vågmästare i kommunen. Vad gäller riksdagen så kan man tänka sig följande majoritetscenarion om SD blir vågmästare:

1) "Ett blått paket med gröna snören"
(M/KD/FP/C + MP)
Detta alternativ är förmodligen det mest troliga. MP och de borgerliga har en stor samsyn i många så kallade valfrihetsfrågor. Efter valet 2002 förhandlade MP med KD/FP/C om att bilda en minoritetsregering. Då var det dock C som avbröt förhandlingarna pga rädlsan för den gröna konkurrenten. Denna gång kan Reinfeldts mittenorienterade nya moderater tvinga in C i fållan och samtidigt splittra de rödgröna.

2) "Ett rödgrönt paket med blå snören"
(S/MP + FP/C)
I Västra Götalandsregionen har S samregerat med FP/C i flera mandatperioder. Om mandaten räcker kan S/MP koppla loss V och skapa en koalition med FP/C i stället. För S är det än större vinst att vinna statsministerposten och splittra borgerligheten än att mista V.

3) "Små paket med brokiga snören"
Givetvis finns det två uppenbara minoritetsscenarion där de rödgröna får förlita sig på FP och/eller C i vissa lägen, eller där alliansen kan hoppas på MP i vissa frågor. SD kommer ju dessutom att använda sin rösträtt i kammaren och rösta efter eget omdöme.

Sammanfattningsvis så är det bloggens gissning att allt samarbete med SD kommer att undvikas till varje pris. Detta visar återigen att de bara finns en verklig opposition i Sverige vad gäller de framtidsavgörande frågorna.

Den enda oppositionen

Sverigedemokraterna ska stoppas till varje pris. Därför kommer socialdemokraterna och moderaterna att samarbeta över blockgränserna i Stockholm om SD blir vågmästare där. Detta meddelar Carin Jämtin (s) och Sten Nordin (m). Jämtins/Nordins utspel visar tydligt att Sverigedemokraterna är den enda oppositionen i svensk politik och att de politiska blocken är blott en chimär.

Göteborg - Marseille tur och retur

Det är både billigt och lätt att ta sig från Göteborg till Marseille. Man tar bussen ut till Säve flygplats på Hisingen och inom ett par timmar har man nått den franska medelhavskusten. Marseille är liksom Göteborg en stad präglad av sjöfart och handel och liksom i Göteborg har arbetarrörelsen en stark tradition av att styra staden. Från 1953 till sin död 1986 var socialisten Gaston Defferre stadens borgmästare, men därefter har socialisterna tappat röster till Jean-Marie Le Pen och Front National. FN har dock aldrig lyckats vinna borgmästarvalet i Marseille, utan det riktiga genombrottet på lokal nivå fick partiet 1995 i tre andra städer i regionen då man vann borgmästarvalen i Toulon, Orange och Marignane. Två år senare erövrades den fjärde staden i samma region då invånarna i Vitrolles valde Catherine Mégret till sin borgmästare. I årets regionalval i Provence-Alpes-Côte d'Azur fick Front National över 20 procent av rösterna vilket visar att Le Pens parti fortfarande är en kraft att räkna med i fransk politik.

Bevarandets politik i Centerrörelsen

På Sverigedemokraternas valkonferens i Stockholm den 27 mars kunde jag glädjas åt att en rad före detta centerpartister deltog som ombud. Mikael Jansson, femma på riksdagslistan, började sin politiska bana som centerpartist i Örebro. Partiveteranen Joakim Larsson var i sin ungdom medlem i CUF, och både Daniel Rondslätt och Stefan Lundkvist var distriktsordförande i samma ungdomsförbund. På plats i Stockholm var också Sven Niklasson från Kungälv som nyligen bytt från C till SD. Jag själv har en bakgrund som ombudsman i CUF och som ordförande för Centerpartiet i Skövde.
Nedanstående artikel författades av mig under min tid i Centern då jag fortfarande hade förhoppningar om att partiets liberaliseringstrend var en ideologisk modenyck. Dessvärre hade jag fel. Texten som publicerades i den konservativa tidskriften Contextus får avsluta bloggens tema (29 december - 30 mars) om ekonationalism, natur- och kulturkonservatism och populism.

/Patrik Ehn

Bevarandets politik i Centerrörelsen

”Efter andra världskrigets slut blev Sverige ett rikt land och kunde lägga sig till med vad man kallar välstånd. Vi fick det helt enkelt bra. Om det är rättvist eller inte kan man diskutera. Vi slapp kriget och industrin byggdes ut och till industrin gick böndernas barn. Bondesamhället upphörde och vårt land blev ett nytt land, där det inte var säkert att man kände sig riktigt hemma. På tio år, mellan 1950 och 1960, lade man ner Bonde-Sverige med en fart av omkring 3000 småbruk om dagen. Man trodde på stora enheter, stora kommuner och att det för all framtid skulle finnas arbete i städerna. Vi fick det materiellt bättre naturligtvis, men vi förbrukade något som man kanske med ett enkelt ord kunde kalla frid. Vi blev i det nya landet främlingar för varandra. Med småbrukaren försvann småhantverkarna och småbutikerna och den lilla kammaren där gammelmormor låg sjuk, och den lilla skolan och den lilla grisen och den lilla dansbanan. Allt som varit var icke mer. Allt överskådligt smått förklarades olönsamt, ty trollformeln till lycka hette lönsamhet.”

Orden är Stig Claessons och citerades i Centerpartiets bok Valpraktikan. Det var Valpraktikan som öppnade mina ögon för Centerpartiet 1994.
Bevarandets politik har tagit sig olika uttryck i europeisk historia. De politiska bonderörelserna bildades som en reaktion på industrisamhällets avigsidor. Ett slags folklig konservatism vände sig mot socialisternas och liberalernas materialistiska framstegsiver. För många bondeförbundare representerade arbetet vid jorden en livsform av särskilt värde. Den nya bondeentusiasmen som till exempel P J Rösiö, Carl M Pettersson I Ugglehult och Anders Larson-Kilian väckte i början av 1900-talet i front mot urbaniseringen var otvivelaktigt av betydelse för en politisk bondesamling. Industrialismen fördärvade folket både fysiskt och andligt, förkunnade Rösiö, jordbruket var nödvändigt för att ”hålla folkanden hög och ren”. Uttryck för bondeidealismen fanns också i den svenska dikten som hos Carl Larsson i By i Till bönderna:

Och det är vida förnämare
att gå som en karl bakom plog och harv
än att taga sitt bröd som krämare
med ocker på andras tarv.

En viktig beståndsdel i det centerideologiska tankegodset är idén om småskaligheten. Odalbonden – den självägande arbetaren – är symbolen för föreningen av det som många har sett som motkrafterna i vår tid, nämligen arbete och kapital. Centerpartiet är ett klassiskt småföretagarparti som ofta förespråkat den kooperativa företagsformen. Ett småskaligt näringsliv sprider ägandet och gör det personligt och lokalt. Med småföretagsamheten blir fler människor delaktiga och därmed ansvariga. Ett småskaligt näringsliv gör också samhället mindre sårbart. Det gäller också för ett småskaligt energisystem. Att kunna odla sin egen basmat och basenergi är ovärdeligt. Det skapar oberoende, och oberoende är viktigt för en rörelse med bonderötter.
Små kommuner och kommunalt självstyre främjar medborgarnas delaktighet. Småskaligheten går hand i hand med decentralismen som vänder sig mot såväl röd som blå koncentrationspolitik. Statens och storfinansens makt ska begränsas. Byråkraten och plutokraten representerar två doktriner som centerideologin vänder sig emot, socialismen och liberalismen.
De nordiska centerpartiernas småskaliga svar på de växande storstädernas växande problem samlades i idén om lokalsamhället. Om familjen är den första, så är lokalsamhället den andra av de tre naturliga gemenskaper som centerideologin betonar. Lokalsamhället är en gemenskap av människor i områden som fungerar som självständiga sociala enheter. Det har en inre samhörighet och är ett mindre och naturligt geografiskt område.
Närheten till boende, arbete, skola och service är viktig. Lokalsamhällen fungerar bra och främjar tillhörighet och ansvarskänsla. I omgivningar som är översiktliga och som ger närhet och trygghet kan invånarna själva avgöra vad som är bäst för sin närmiljö. I lokalsamhället kan mycket av dagens kommunala service skötas på ideell basis. Det ser vi i de framväxande byalagen i Sverige. Lokalsamhället är den nya tidens motsvarighet till bondesamhällets bygemenskap.
När jag gick mitt sista år i grundskolan var det vattentäta skott mellan skolämnena. Idrott, hemkunskap och biologi hölls isär. Nu vet ju de flesta att motion, kost och miljö tillsammans har betydelse för vår hälsa. Helhetssynen är centerideologins andra gröna nerv, och även här har bondearvet en central roll. För den preindustrielle bonden var ekonomin direkt beroende av ekologin. Bonden levde av och med naturen. För en människa som sår och skördar och som lever med årets växlingar är kretsloppstänkandet givet. Centerpartiet fick sin gröna färg 1929. Då var den redan etablerad som den europiska landsbygdsrörelsens färg. Att människan är en del av naturen är en självklarhet. Vem kan förstå det bättre än ett före detta bondeförbund?

Människa och miljö. Natur och kultur. Allting hänger ihop. På det standar som ledde 1914 års bondetåg stod det i broderade bokstäver Forntid-Framtid. Denna anda lyfts fram i boken Annerledeslandet av Anne K. Grimsrud och Per-Olaf Lundteigen. Den senare är Senterpartiets nuvarande partisekreterare. Begreppet Annerledeslandet rymmer två saker: Att ta vara på det bästa i sin egen kultur samtidigt som man har ”visjoner om – og vilje til – att strekke seg etter noe bedre”. Det norska bondepartiets program från 30-talets början inleds med orden ”Bondepartiet ser landsens sin framtid og lukka utløysande sammenknytt med ei utvikling som er bygd på nasjonal og kristelig grunn”. Än idag är det Senterpartiet som starkast tar ställning för nationalstaten och folkkyrkan.
Kampen för nationalstaten är mycket tydligare i den norska centerrörelsen än i den svenska. I Norge var det Senterpartiet och Anne Enger Lahnstein som stod i spetsen för EU-motståndet. Senterpartiet slår vakt om Norges politiska självständighet, men också den ekonomiska. Detta får konsekvenser för partiets syn på globaliseringen. Lundteigen och Grimsrud citerar Keynes: ”Jeg sympatiserar med dem som vil redusere heller enn å öke den ökonomiske intergrasjon mellom nasjonene. Ideer, kunnskap, kunst, gjestfrihet og reiser – dette er ting som i sin natur bör være hjemmelagde, så sant det med rimelighet lar seg gjøre. Og framför alt, la finanskapitalen primært være nasjonal”.
Nationalstaten som form främjar demokratin i små länder som de nordiska, men nationalstaten har också ett innehåll som är demokratiskt gynnsamt. Detta uttrycks i Senterpartiets principprogram från 1995: ”En av forutsetningene for et demokrati er at innbyggerna föler tilhørighet til et felleskap. Nasjonalstaten gir etter Senterpartiets mening den beste ramma for ett slikt felleskap. Kulturelt rotfeste er viktig i en tid med mange og raske omstillinger”.
Nationen eller folket är centerideologins tredje naturliga gemenskap. Denna gemenskap har i Sverige utsatts för påfrestningar i och med de senaste årtiondenas invandring till vårt land. Den snabba förändringen från homogen nation till mångkulturellt samhälle gör att många svenskar känner sig lika främmande för den allsmäktiga utvecklingen som människorna i Slas berättelse.
Centern är en socialkonservativ rörelse, vilket är raka motsatsen till ett neoliberalt storstadsparti. Idag görs dock på sina håll ivriga försök att knyta centerideologin till liberalismen. Det är fel. Varje möte med liberalismen är i grund och botten en kulturkrock mellan Sverige och Stockholm, mellan Moder Jord och Mammon, mellan bondeklass och borgarklass. Den svenska centertraditionen är i grunden svensk och starkt knuten till jorden och folket som brukat den. Centerrörelsen har ingen Mill eller Marx. Centersjälen finner man i rörelsens sångböcker, och den uttrycks kanske bäst i Bondens visa.

Jag är så glad, jag är så fri!
Min är den jord jag plöjer,
och icke lagens tyranni
mig under oket böjer.
Jag är ej mera någons träl.
Jag strävar för mitt eget väl.
Jag ger min skatt, gör rätt och skäl
och egna fåror plöjer.
Mitt hus på egen grund jag har,
dess låghet ej besvärar.
Det öppnas gärna för en var,
som Gud och frihet ärar.
Min mat är enkel och min dryck,
vars dropp från klippan flyter tryggt.
Jag den dock aldrig, om jag fick,
mot läckra rätter byter.
När granna kläder andra sig
med mindre skäl förnöja,
den jord jag föder föder skänker mig
min gråa vallmarströja.
När den är hel och ren och varm
och spunnen vid min hustrus barm
och vävd utav min dotters arm –
kär är mig denna tröja.

Den ryska populismen

Den ryska (och den amerikanska) populismens uppgång sammanföll med avskaffandet av den ryska livegenskapen (och det amerikanska slaveriet). I Ryssland blev feodalherren i stället godsägare och för många ryssar förbyttes träldomen till ett löneslaveri. De ryska populisterna kallades narodniker (av ryskans ”narod” som betyder folk/nation). Narodnikerna betraktade den kejserliga regeringen och dess byråkrati som både monstruös och förlegad, och man ville uppnå jämlikhet, trygghet och välfärd för alla ryssar. Narodnikerna ansåg dock inte att samhällets sociala och ekonomiska framsteg nödvändigtvis var knutna till industrialismen och därmed förkastade man den historiska materialismen och marxismens tes om att kapitalismen är nödvändig för att uppnå ett socialt rättvist samhälle. Tvärtom ansåg de ryska populisterna att den industriella revolutionen med dess arbetsdelning och specialisering hade påverkat de europeiska folken negativt, framförallt socialt och kulturellt. Narodnikerna framhöll i stället den ryska bygemenskapen miren (av ryskans ”mir” som betyder både värld och fred) som ett idealsamhälle (jämför med lokalsamhället) där enhet, helhet och närhet var ledorden . Rörelsen betraktade den ryske bonden som bäraren av värden som enkelhet, traditionalism och solidaritet. Narodnikerna efterträddes ideologiskt av det socialrevolutionära partiet som blev det stora bondepartiet i Ryssland i början av 1900-talet. Partiet förbjöds av bolsjevikerna efter 1917 års revolution men dess medlemmar fortsatte att strida i inbördeskriget under grön flagg mot såväl de röda som de vita. De röda gick vinnande ur striden och den ryska miren slogs sönder i den kommunistiska kollektiviseringsprocessen.

Den amerikanska populismen

Efter det amerikanska inbördeskrigets slut uppstod en rad bondeallianser som försökte påverka de etablerade partierna Demokraterna och Republikanerna att förbättra förhållandena för den amerikanska landsbygdsbefolkningen. När man inte fick gehör skapade man ett tredje självständigt parti som fick namnet Folkets Parti men som kallades för populisterna. Populisterna hade en lång erfarenhet av organisationsarbete bland farmarbefolkningen och organiserade både självägande bönder och arrendatorer, men även många lantarbetare och industriarbetare anslöt sig till partiet. Man utövade hårt kritik mot de etablerade partierna och den till dessa hårt knutna ekonomiska och byråkratiska eliten. Populisternas politiska program bestod av en rad förslag som syftade till att demokratisera den politiska processen, men det rörde också många frågor som var knutna till jord, arbete och kapital. Till exempel krävde man förbud mot utländskt ägande av jorden, åtta timmars arbetsdag och begränsning av trusternas makt. Man engagerade sig hårt i infrastrukturfrågor och förespråkade att järnvägar, post, telegrafi och telefoni skulle ägas och drivas av staten i folkets intresse. Det populistiska partiet hade en kortvarig men omvälvande inverkan på amerikansk politik och hade som mest 10 kongressmän, 5 senatorer, 4 guvernörer och 345 ledamöter i 19 av de 44 delstatsregeringarna. Partiet utmanövrerades dock av Demokraterna som till viss del övertog deras agenda.

Populismen och folkviljan

Under 1800-talet växte det fram två ideologier med folket i fokus. Nationalismen (av latinets natio) lade vikten vid den kulturella betydelsen av begreppet folk, medan populismen (av latinets populus) ville ta tillvara folkets sociala kraft för att utmana den politiska, ekonomiska och kulturella eliten. Populismen kan ses som en bärare av det folkliga/demokratiska men även det småskaliga/decentralistiska tankegods som ofta präglat många folkrörelser. Även demokratin (av grekiskans demos) utgår från folket och betonar dess politiska rättigheter.
Det enda parti i Sverige som förvaltar arvet från alla dessa tre idéer är Sverigedemokraterna som själva beskriver sig som den nya folkrörelsen. Dessvärre har begreppen nationalism och populism använts av de som står längst från folket för att beskriva nationell frihet och folkvilja som något dåligt.
Folkviljan manifesteras tydligast i folkomröstningar. I 1994 års folkomröstning om EU-medlemskapet stod de tre mindre partierna Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet på nej-sidan. Övriga partier var för ett medlemskap trots att S, C och KD kämpade med starka interna motsättningar. Det tyngsta argumentet mot EU var det demokratiska. Mot detta ställde framförallt S, M och FP det ekonomiska argumentet som C och KD försökte mjuka upp med vaga fredsargumentet. Ja-sidan backades upp av såväl LO som SAF.
I folkomröstningen om införandet av euron nio år senare var det samma laguppställningar, men med den skillnaden att Centerpartiet anslöt sig till nej-sidan. Liknande positioner gällde även i folkomröstningen 1980 då C, VPK och KDS representerade linje tre som ville ha en snar avveckling av kärnkraften. S och FP samsades under linje tvås banér och moderaterna drev linje ett. S, M och FP tog stark hänsyn till industrins behov av elkraft och fick liksom i de senare folkomröstningarna facket och näringslivet med sig.
Sammantaget kan man se att partier som SD, MP, V och i viss mån C ofta ställt sig mot det politiska och ekonomiska etablissemanget i Sverige. Detta har även gällt på lokal nivå, t ex när den dåvarande centerpartisten och senare sverigedemokraten Sven-Olle Olsson drev fram den berömda folkomröstningen i Sjöbo. Ett aktuellt exempel är frågan om trängselskatt där Sverigedemokraterna som enda parti i Göteborgs kommunfullmäktige ställde kravet på folkomröstning i frågan.
Moderaterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet har hållit en annan demokratisk linje, och trots att de i de två senaste valen tillsammans fått mer än två tredjedelar av rösterna är deras politik ofta på kollisionskurs med vad svenska folket tycker och tänker. I valet 1994 fick EU-förespråkarna 87% av rösterna, men i folkomröstningen två månader senare bar de bara upp en knapp majoritet.

Den besjälade naturen

Nationalmuseums utställning av Caspar David Friedrichs verk var något utöver det vanliga. Friedrich föddes 1774 i Svenska Pommern och var en av de konstnärer som reagerade mot upplysningens krassa materialism och blinda förnuftstro. I Friedrichs konstverk besjälas naturen i sann romantisk anda.

Morgen im Riesengebirge


Das Eismeer


Frau vor untergehender Sonne


Der Abend


Mondaufgang am Meer


Mann und Frau den Mond betrachtend


Kügelgens Grab


Abtei im Eichenwald

Avatar

Tack vare den populära filmen Avatar så kan också barn ta del av den natur- och kulturkonservativa civilisationskritiken som är grunden för den ekonationalistiska ideologin.

Turismen ur ett konservativt perspektiv

I januari månads första postning diskuterades begreppet natur- och kulturkonservatism. Bloggen kom fram till att en syntes av de ideologier som vill bevara världens natur- och kulturvärden kan komma att bli nödvändig inom en relativt snar framtid. Under dagen sände Sveriges Radio P1 ett program som ställde frågan om man kan flyga till Thailand årligen och ändå kalla sig miljövän. Frågan är om den globaliserade massturismen inte hotar kulturen i lika hög grad som den hotar naturen.

80-talisterna och ekonationalismen

80-talisterna
I 2009 års sista postning förutspådde bloggen att Miljöpartiet och Sverigedemokraterna kommer att växa på bekostnad av Centerpartiet och Kristdemokraterna i 2010 års val. Miljöpartiet är idag det naturliga alternativet för många av de gröna väljare som tidigare hade sin hemvist i det då miljöradikala CUF. På den tiden var även KD kärnkraftsmotståndare. Den kulturkonservativa väljargruppen inom såväl C som KD som trivdes med Torbjörn Fälldin och Alf Svensson börjar nu upptäcka Sverigedemokraterna.
Miljöpartiet såg dagens ljus 1981 som ett direkt svar på olyckan i Harrisburg 1979 och 1980 års folkomröstningen om kärnkraften. Kärnkraftens faror bekräftades 1986 i Tjernobyl och i valet 1988 tog Miljöpartiet plats i riksdagen. Sverigedemokraterna bildades samma år som en reaktion mot den oansvariga invandringspolitik som fördes och som skapade stora ekonomiska och sociala problem.

Kritiken mot industrisamhället
Miljöpartiet var vid bildandet start kritiskt till den framstegsideologi och den tillväxtfilosofi som man ansåg drev såväl socialdemokraterna som de borgerliga partierna. För SD var nationalismen partiets ideologiska ledstjärna, och liksom ekologismen fann den sig aldrig till rätta på den förlegade höger-vänsterskalan. Ett nationalistiskt parti företräder hela folket och ställer sig av naturliga skäl över en simpel klassindelning av politiken.
Såväl Miljöpartiets som Sverigedemokraternas kritik mot höger- och vänsterpartierna har mycket att göra med de gamla partiernas rötter i industrisamhället. Den tidiga sociala kritiken mot industrisamhället kom från konservativt och marxistiskt håll. Den riktade sig mot det utanförskap som växte fram då människorna lämnade landsbygden och jorden till förmån för städerna och dess fabriker. Den skarpa klassindelningen sågs som ett resultat av den nya ekonomiska ordningen. Konservatismen önskade likt sociologen Émile Durkheim ett organiskt samhälle där alla var beroende av varandra. Karl Marx förutspådde ett klasslöst samhälle. Konservatismen och marxismen blev trots sin ursprungliga samhällskritik en del av industrisamhället i form av de rena klasspartier som skapades till höger och vänster.

Migration och alienation
Liberalismen idéer (som både socialdemokrater och moderater numera bekänner sig till) om öppna gränser upplevdes säkert som realistiska då dessa tankar tog form på 1700-talet. I det moderna samhället har dock praktiserandet av fri rörelse över nationsgränserna fått stora sociala konsekvenser i och med de nya kommunikationer som tillkommit sedan Adam Smiths dagar. 1900-talets massmigration till vår del av världen har skapat ytterligare rotlöshet i de storstäder där människor från vitt skilda kulturer har samlats. Den sociala rotlösheten var givetvis påtaglig redan i 1800-talets London, men den fick en kulturell dimension med efterkrigstidens massinvandring till Europa. Alienationen (förfrämligandet) är i det närmaste total i stora delar av Europas större städer idag. Det kan tyckas underligt att marxister av idag inte lyckats applicera sin alienationsteori på det mångkulturella samhället och att så kallade konservativa politiker inte ser massinvandringens problem.


Två jättar med var sin släpvagn
Sverige domineras idag av ett stort ”högerparti” (moderaterna) och ett stort ”vänsterparti” (socialdemokraterna). Folkpartiet och Vänsterpartiet är deras ideologiska släpvagnar och inget av dessa fyra partier vare sig vill eller kan på allvar ta itu med det moderna samhällets problem i form av miljöförstöring och massmigration. Partierna vilar ideologiskt på den liberalism och marxism som även stod som varandras internationella motpoler under efterkrigstiden då de manifesterades ekonomiskt som kapitalism i USA och kommunism i Kina och Sovjetunionen. Idag ser det annorlunda ut. Marknadsekonomin USA styrs politiskt av en (social)demokrat som vill reglera storbankerna och genomföra en historisk sjukvårdreform för att inkludera hela det amerikanska folket. Kina är kapitalistisk diktatur och Ryssland inte så långt därifrån. Korten i leken blandas och ges, men det är fortfarande samma kort.

Ekonationalism 2030
Både natur och kultur har utsatts för stort tryck de senaste årtiondena och med mindre än åtta månader kvar till valet ser det ut som att Miljöpartiet och Sverigedemokraterna kommer att öka sitt väljarstöd markant. Partierna är mycket olika, men båda bär på ett radikalkonservativt tankegods eftersom den bärande tanken i denna ideologi är att slå vakt om bestående värden. I ekologismens fall handlar det om att bevara naturvärden och i nationalismens fall att bevara kulturvärden. Kan man dessutom kombinera natur- och kulturkonservatismen med en alienationsteori så kommer vi kanske att se en ideologisk syntes på tjugo års sikt, helt enkelt för att verkligheten kräver det.