- Det är naturligtvis väldigt, väldigt tråkigt.
Det är näringsministerns kommentar till att tusen svenskar ser ut att förlora sina arbeten på Ericsson i Gävle.
- Det är en fruktansvärd tragedi för Gävle.
Det är vad Ericssons metallordförande har att säga till sina medlemmar innan de kastas ut i arbetslöshet.
Ericsson själva skyller på den nya tekniken när bolaget låter kvasten gå, men samtidigt passar man på att flytta över produktionen till låglöneländer.
Det räcker inte längre att regeringens och fackföreningarnas ansträngningar för att bevara svenska arbetstillfällen begränsar sig till ord. Det har ingen betydelse hur ledsna och upprörda politiska och fackliga företrädare förefaller vara inför fullbordat faktum på Volvo, Saab och Ericsson. När jobb och fabriker försvinner till Kina måste den fackliga och nationella kampen bli en.
tisdag 8 december 2009
torsdag 3 december 2009
SD intar den tredje positionen
Ur Jimmie Åkessons tal på Sverigedemokraternas landsdagar:
En fråga som kommer att vara oerhört avgörande även i nästa val är förstås arbetsmarknadspolitiken. I finanskrisens spår och i den lågkonjunktur som vi nu befinner oss i kommer svenska löntagares trygghet att kraftigt försämras. Många har redan lämnat sina jobb och många, många fler blir det innan det vänder uppåt igen. Det är den verklighet som alla politiker och partier tvingas förhålla sig till när vi går in i valrörelsen nästa år.
Låt oss så här inledningsvis slå fast en sak som är lika självklar som den är enkel. Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb. Låt oss slå fast det.
Vi har idag – och det visade inte minst partiledardebatten tidigare i veckan – en väldigt cementerad blockindelning i riksdagen, med två väldigt tydliga alternativ.
Regeringens så kallade arbetslinje
Å ena sidan har vi den borgerliga regeringen, som sedan tillkomsten av Nya Moderaterna och den så kallade Alliansen kapat en traditionell socialdemokratisk retorik och bygger nu hela sin politik på den så kallade arbetslinjen.
Hur har det gått? I slutet av september var en kvarts miljon människor inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Det är drygt 100 000 fler än för ett år sedan. Arbetslöshetssiffrorna ser oerhört dystra ut framöver, vi går mot massarbetslöshet.
Samtidigt har hundratusentals löntagare lämnat a-kassorna efter regeringens försämringar. Nästa år kommer över 50 000 personer dessutom att lämna sjukförsäkringen – de utförsäkras – och ska ut och söka jobb.
Detta är verkligheten i en tid när konkurrensen om jobben, på grund av lågkonjunkturen och regeringens utbudspolitik, är oerhört mycket tuffare än på väldigt länge. Utsikterna för att få jobb är små. Det kommer att kosta. Och kostnaderna för detta hamnar slutligen på kommunerna, där pengar måste tas från kärnverksamheterna för att garantera de utförsäkrade en grundläggande trygghet. Välfärden blir lidande – inte minst skolan och omsorgen – men så klart också den allmänna offentliga servicen generellt.
Lärare, barnskötare, personal i hemtjänsten får gå hem. Det handlar om 60 000 jobb i välfärden som försvinner. De som blir kvar får arbeta mer och hårdare, med allt vad det kommer att innebära för exempelvis hälsan och i förlängningen sjukskrivningstalen. Samtidigt drabbas barn och äldre i sin tur av att servicen försämras. Det blir dyrare att vara gammal, när avgifter för exempelvis trygghetslarm eller ledsagning höjs samtidigt som man får sin mat på ännu konstigare tider än vad man är van vid eller tvingas i säng ytterligare någon timme för tidigt för att personalen inte räcker till. Tryggheten urholkas lite till...
Investeringar skjuts på framtiden för att kommunerna inte har råd att bära kapitalkostnaderna. Skolor, daghem och andra offentliga lokaler städas mer sällan av besparingsskäl. Underhåll och skötsel av fastigheter och parker blir eftersatt, också det av besparingsskäl. Även den sortens till synes enkla, oskyldiga besparingsåtgärder får konskekvenser på lång sikt, men de syns ofta inte innan mandatperioden är över och sen kan man alltid skylla på någon annan när fler skolbarn får astma eller gamla kulturbyggnader förfaller.
Detta är några av de vardagliga konsekvenserna av regeringens politik.
Arbetskraftsinvandring och lönedumpning
Vi har ju också – inte minst under EU-valrörelsen – riktat väldigt skarp kritik mot andra delar av regeringens arbetsmarknadspolitik, och då särskilt den del som gäller de nya reglerna för arbetskraftsinvandring.
En fri arbetskraftsinvandring – att i princip vem som helst från hela världen kan komma hit och konkurrera om de svenska jobben – kombinerat med en fri rörlighet inom Europa och – det jag pratade om tidigare – de kraftiga försämringarna i trygghetssystemen tydliggör regeringens ambitioner. Arbetsutbudet ökar. Och vad händer när utbudet av något ökar, jo då sjunker priset, i det här fallet priset på arbete. Vi får en lönedumpningseffekt.
Det vi ser är en klassisk, borgerlig lönedumpningspolitik. Den så kallade arbetslinjen är i själva verket lönedumpningslinjen.
Det här är inte uttalat, tvärtom, man förnekar det. Men man avslöjades för bara någon månad sedan, att man ser det här som en positiv effekt av den förda arbetsmarknadspolitiken, att människor är beredda att arbeta för lägre lön.
Det är tydligt, partivänner, att den här regeringen driver en politik som står i direkt motsats till svenska löntagares intressen.
Vänsterkartellens politik
Jag sa tidigare att vi har två tydliga alternativ i riksdagen, och det andra alternativet, vid sidan av den borgerliga lönedumpningslinjen, är alltså det som den rödgröna kartellen presenterat.
Och vad är det?
Ja, att döma av partiledaredebatten i onsdags är det inte särskilt mycket alls. Det enda konkreta av betydelse vi fick ut av den debatten var att Mona Sahlin vill höja skatten och höja ersättningsnivåerna i a-kassan.
Någon politik för att skapa jobb fick vi inte se, tvärtom vill man alltså göra det dyrare att arbeta genom skattehöjningar.
Vänsteralternativet i valet nästa år blir alltså en återgång till det som blivit socialdemokratins signum de senaste åren - bidragslinjen.
Trygghetslinjen
Här har vi alltså å ena sidan regeringens lönedumpningslinje, å andra sidan vänsterkartellens bidragslinje.
Partivänner, det här duger inte! Jag skulle vilja presentera det tredje alternativet i svensk politik för er; trygghetslinjen.
Jag är övertygad om, att om att slänger bort de ideologiska skygglapparna, bortser från olika särintressen, så kan man kombinera trygghet, rörlighet och tillväxt på arbetsmarknaden. Vi kan skapa en rörligare arbetsmarknad och samtidigt radikalt öka tryggheten för Sveriges löntagare.
Grunden till trygghet är tillgången på arbete, och grunden till tillgången på arbete är att företagen i vårt land vill, kan och vågar anställa. En annan förutsättning är att arbetskraften är anställningsbar.
Det krävs åtgärder för att göra det enklare att driva företag och att anställa, billigare att driva företag och att anställa och mindre riskfyllt att driva företag och att anställa. Vi måste dessutom förbättra tillgången på riskkapital. Sverige är världsledande på innovationer, vi har en oerhörd forskningsintensitet, men den svenska paradoxen säger oss att vi är förbaskat dåliga på att omsätta våra innovationer i pengar och tillväxt. Vi måste komma åt den paradoxen.
Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik, med matchning, vidareutbildning, yrkesutbildning och lärlingssystem. Allt detta kombinerat med ett väl utbyggt trygghetssystem, en generös omställningsförsäkring, för den som hamnar mellan två arbetstillfällen.
På det här sättet kan vi kombinera de tre nyckelfaktorerna, trygghet, rörlighet och tillväxt.
Vi tar det en gång till:
Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb.
En fråga som kommer att vara oerhört avgörande även i nästa val är förstås arbetsmarknadspolitiken. I finanskrisens spår och i den lågkonjunktur som vi nu befinner oss i kommer svenska löntagares trygghet att kraftigt försämras. Många har redan lämnat sina jobb och många, många fler blir det innan det vänder uppåt igen. Det är den verklighet som alla politiker och partier tvingas förhålla sig till när vi går in i valrörelsen nästa år.
Låt oss så här inledningsvis slå fast en sak som är lika självklar som den är enkel. Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb. Låt oss slå fast det.
Vi har idag – och det visade inte minst partiledardebatten tidigare i veckan – en väldigt cementerad blockindelning i riksdagen, med två väldigt tydliga alternativ.
Regeringens så kallade arbetslinje
Å ena sidan har vi den borgerliga regeringen, som sedan tillkomsten av Nya Moderaterna och den så kallade Alliansen kapat en traditionell socialdemokratisk retorik och bygger nu hela sin politik på den så kallade arbetslinjen.
Hur har det gått? I slutet av september var en kvarts miljon människor inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Det är drygt 100 000 fler än för ett år sedan. Arbetslöshetssiffrorna ser oerhört dystra ut framöver, vi går mot massarbetslöshet.
Samtidigt har hundratusentals löntagare lämnat a-kassorna efter regeringens försämringar. Nästa år kommer över 50 000 personer dessutom att lämna sjukförsäkringen – de utförsäkras – och ska ut och söka jobb.
Detta är verkligheten i en tid när konkurrensen om jobben, på grund av lågkonjunkturen och regeringens utbudspolitik, är oerhört mycket tuffare än på väldigt länge. Utsikterna för att få jobb är små. Det kommer att kosta. Och kostnaderna för detta hamnar slutligen på kommunerna, där pengar måste tas från kärnverksamheterna för att garantera de utförsäkrade en grundläggande trygghet. Välfärden blir lidande – inte minst skolan och omsorgen – men så klart också den allmänna offentliga servicen generellt.
Lärare, barnskötare, personal i hemtjänsten får gå hem. Det handlar om 60 000 jobb i välfärden som försvinner. De som blir kvar får arbeta mer och hårdare, med allt vad det kommer att innebära för exempelvis hälsan och i förlängningen sjukskrivningstalen. Samtidigt drabbas barn och äldre i sin tur av att servicen försämras. Det blir dyrare att vara gammal, när avgifter för exempelvis trygghetslarm eller ledsagning höjs samtidigt som man får sin mat på ännu konstigare tider än vad man är van vid eller tvingas i säng ytterligare någon timme för tidigt för att personalen inte räcker till. Tryggheten urholkas lite till...
Investeringar skjuts på framtiden för att kommunerna inte har råd att bära kapitalkostnaderna. Skolor, daghem och andra offentliga lokaler städas mer sällan av besparingsskäl. Underhåll och skötsel av fastigheter och parker blir eftersatt, också det av besparingsskäl. Även den sortens till synes enkla, oskyldiga besparingsåtgärder får konskekvenser på lång sikt, men de syns ofta inte innan mandatperioden är över och sen kan man alltid skylla på någon annan när fler skolbarn får astma eller gamla kulturbyggnader förfaller.
Detta är några av de vardagliga konsekvenserna av regeringens politik.
Arbetskraftsinvandring och lönedumpning
Vi har ju också – inte minst under EU-valrörelsen – riktat väldigt skarp kritik mot andra delar av regeringens arbetsmarknadspolitik, och då särskilt den del som gäller de nya reglerna för arbetskraftsinvandring.
En fri arbetskraftsinvandring – att i princip vem som helst från hela världen kan komma hit och konkurrera om de svenska jobben – kombinerat med en fri rörlighet inom Europa och – det jag pratade om tidigare – de kraftiga försämringarna i trygghetssystemen tydliggör regeringens ambitioner. Arbetsutbudet ökar. Och vad händer när utbudet av något ökar, jo då sjunker priset, i det här fallet priset på arbete. Vi får en lönedumpningseffekt.
Det vi ser är en klassisk, borgerlig lönedumpningspolitik. Den så kallade arbetslinjen är i själva verket lönedumpningslinjen.
Det här är inte uttalat, tvärtom, man förnekar det. Men man avslöjades för bara någon månad sedan, att man ser det här som en positiv effekt av den förda arbetsmarknadspolitiken, att människor är beredda att arbeta för lägre lön.
Det är tydligt, partivänner, att den här regeringen driver en politik som står i direkt motsats till svenska löntagares intressen.
Vänsterkartellens politik
Jag sa tidigare att vi har två tydliga alternativ i riksdagen, och det andra alternativet, vid sidan av den borgerliga lönedumpningslinjen, är alltså det som den rödgröna kartellen presenterat.
Och vad är det?
Ja, att döma av partiledaredebatten i onsdags är det inte särskilt mycket alls. Det enda konkreta av betydelse vi fick ut av den debatten var att Mona Sahlin vill höja skatten och höja ersättningsnivåerna i a-kassan.
Någon politik för att skapa jobb fick vi inte se, tvärtom vill man alltså göra det dyrare att arbeta genom skattehöjningar.
Vänsteralternativet i valet nästa år blir alltså en återgång till det som blivit socialdemokratins signum de senaste åren - bidragslinjen.
Trygghetslinjen
Här har vi alltså å ena sidan regeringens lönedumpningslinje, å andra sidan vänsterkartellens bidragslinje.
Partivänner, det här duger inte! Jag skulle vilja presentera det tredje alternativet i svensk politik för er; trygghetslinjen.
Jag är övertygad om, att om att slänger bort de ideologiska skygglapparna, bortser från olika särintressen, så kan man kombinera trygghet, rörlighet och tillväxt på arbetsmarknaden. Vi kan skapa en rörligare arbetsmarknad och samtidigt radikalt öka tryggheten för Sveriges löntagare.
Grunden till trygghet är tillgången på arbete, och grunden till tillgången på arbete är att företagen i vårt land vill, kan och vågar anställa. En annan förutsättning är att arbetskraften är anställningsbar.
Det krävs åtgärder för att göra det enklare att driva företag och att anställa, billigare att driva företag och att anställa och mindre riskfyllt att driva företag och att anställa. Vi måste dessutom förbättra tillgången på riskkapital. Sverige är världsledande på innovationer, vi har en oerhörd forskningsintensitet, men den svenska paradoxen säger oss att vi är förbaskat dåliga på att omsätta våra innovationer i pengar och tillväxt. Vi måste komma åt den paradoxen.
Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik, med matchning, vidareutbildning, yrkesutbildning och lärlingssystem. Allt detta kombinerat med ett väl utbyggt trygghetssystem, en generös omställningsförsäkring, för den som hamnar mellan två arbetstillfällen.
På det här sättet kan vi kombinera de tre nyckelfaktorerna, trygghet, rörlighet och tillväxt.
Vi tar det en gång till:
Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb.
torsdag 12 november 2009
Ur askan i elden
Efter andra världskriget ockuperades västra Tyskland av västmakterna USA/Storbritannien/Frankrike och östra Tyskland av Sovjetunionen. Väst fick ett federalistiskt liberalkapitalistiskt system delvis efter amerikansk modell. De dominerande partierna var socialdemokraterna och kristdemokraterna. Det lilla liberala partiet agerade ofta kungamakare då deras mandat behövdes för att säkra något av de två större partiernas majoritet i förbundsdagen.
Östra Tyskland blev kommunistiskt delvis efter sovjetisk modell. Det kommunistiska och det socialdemokratiska partiet slogs samman till det statsbärande Tyska Socialistiska Enhetspartiet. Vid sidan av detta parti fanns fyra erkända partier, ett liberaldemokratiskt, ett nationaldemokratiskt, ett kristdemokratiskt samt ett bondeparti. Under det styrande partiets ledning sammanfördes dessa på en enhetlig vallista där även fackföreningar fanns med. Trots att dessa partier var representerade i folkkammaren hade de i praktiken liten politisk makt.
I årtionden kämpade det tyska folket för ett återförenande. Nationalister från hela Europa deltog i kampen eftersom ett delat Tyskland också innebar ett delat Europa. Socialister och liberaler var inte alls lika angelägna att muren skulle falla. För tjugo år sedan föll så äntligen muren för det tyska folkets tryck och Tyskland kunde återförenades. Återföreningen skedde dock uteslutande på västs villkor och idag är många av de sociala rättigheter som var självklara för östtyskarna försvunna. Arbetslösheten i östra Tyskland är skyhög, kriminaliteten och drogmissbruket har ökat kraftigt och östtyskarna har dessutom berikats av amerikansk och turkisk kultur.
I morgon inleder de tyska socialdemokraterna sina partidagar i Dresden. Dessvärre kommer de inte att presentera någon väg framåt för för tyskarna. Tyskland behöver otvivelaktigt en samhällsmodell som grundar sig på annat än liberala och marxistiska antaganden. Tyskland behöver en nationalistisk regering som sätter det egna folket i första rummet.
Östra Tyskland blev kommunistiskt delvis efter sovjetisk modell. Det kommunistiska och det socialdemokratiska partiet slogs samman till det statsbärande Tyska Socialistiska Enhetspartiet. Vid sidan av detta parti fanns fyra erkända partier, ett liberaldemokratiskt, ett nationaldemokratiskt, ett kristdemokratiskt samt ett bondeparti. Under det styrande partiets ledning sammanfördes dessa på en enhetlig vallista där även fackföreningar fanns med. Trots att dessa partier var representerade i folkkammaren hade de i praktiken liten politisk makt.
I årtionden kämpade det tyska folket för ett återförenande. Nationalister från hela Europa deltog i kampen eftersom ett delat Tyskland också innebar ett delat Europa. Socialister och liberaler var inte alls lika angelägna att muren skulle falla. För tjugo år sedan föll så äntligen muren för det tyska folkets tryck och Tyskland kunde återförenades. Återföreningen skedde dock uteslutande på västs villkor och idag är många av de sociala rättigheter som var självklara för östtyskarna försvunna. Arbetslösheten i östra Tyskland är skyhög, kriminaliteten och drogmissbruket har ökat kraftigt och östtyskarna har dessutom berikats av amerikansk och turkisk kultur.
I morgon inleder de tyska socialdemokraterna sina partidagar i Dresden. Dessvärre kommer de inte att presentera någon väg framåt för för tyskarna. Tyskland behöver otvivelaktigt en samhällsmodell som grundar sig på annat än liberala och marxistiska antaganden. Tyskland behöver en nationalistisk regering som sätter det egna folket i första rummet.
måndag 9 november 2009
S backar efter kongress
Socialdemokraterna backar i Demoskops senaste mätning trots att undersökningen gjordes samtidigt som partiet höll sin uppmärksammade kongress. Demoskops VD Anders Lindholm menar att stödet för socialdemokraterna ökar ju mindre Mona Sahlin och andra partiföreträdare syns i media. Ett parti som däremot stärker sin ställning är Sverigedemokraterna.
måndag 2 november 2009
Vilken demokrati försvarar våra soldater?
På den nyligen avslutade socialdemokratiska kongressen beslutade ombuden om fortsatt militär närvaro i Afghanistan. De svenska soldaternas uppgift har bland annat varit att övervaka den så kallade demokratiska processen i landet. Oro har funnits att vallokaler skulle attackeras av talibaner, och visst står det utom alla tvivel att talibanrörelsen inte önskar demokrati. Dessvärre verkar inte heller de afghanska myndigheterna ställa sig bakom de demokratiska priciperna, och det är också mycket tveksamt om den sittande presidenten Karzai kan betecknas som demokrat. Frågan som man därmed ställer sig är vilken demokrati våra soldater försvarar.
Karzais främsta motkandidat, Abdullah Abdullah, beslutade att inte ställa upp i en andra valomgång eftersom den hårt kritiserade ordföranden för valkommissionen, Azizullah Ludin, sitter kvar på sin post. Ludin utropade idag således Karzai som president med följande ord:
- Den oberoende valkommissionen förklarar den ärade Hamid Karzai som president... eftersom han vann den första omgången och är den ende kandidaten i den andra.
Hela valprocessen är ett skämt och det är dags att vi tar hem våra trupper och släpper den naiva tron på att kunna införa demokrati överallt i världen.
Karzais främsta motkandidat, Abdullah Abdullah, beslutade att inte ställa upp i en andra valomgång eftersom den hårt kritiserade ordföranden för valkommissionen, Azizullah Ludin, sitter kvar på sin post. Ludin utropade idag således Karzai som president med följande ord:
- Den oberoende valkommissionen förklarar den ärade Hamid Karzai som president... eftersom han vann den första omgången och är den ende kandidaten i den andra.
Hela valprocessen är ett skämt och det är dags att vi tar hem våra trupper och släpper den naiva tron på att kunna införa demokrati överallt i världen.
söndag 1 november 2009
S-kongress utan överraskningar
S-kongressen bjöd inte på några överraskningar, ej heller några heta inrikespolitiska debatter. Socialdemokraternas strategi för att skapa arbetstillfällen har fått kritik inte bara från politiska motståndare utan också från forskarvärlden. Sahlin vill skapa en "kompetensförsäkring" som i mångt och mycket liknar "kunskapslyftet" från 1990-talet. Anders Forslund som är biträdande chef för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering menar att resultatet av kunskapslyftet fortfarande är oklart.Den enda frågan som orsakade riktig debatt var den om den svenska militära instatsen i Afghanistan. Flera ombud pläderade för att socialdemokraterna ska kräva att Sverige drar tillbaka sina trupper. Göteborgaren och före detta utrikesministern Jan Eliasson statsade dock hela sitt förtoendekapital när han bedyrade att svenska soldater behövs i Afghanistan.
Leif Pagrotsky, också göteborgare och före detta minister, presenterade socialdemokraternas kulturpolitik. Hans ambitioner att överbrygga skillnader mellan stad och land och mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare, vad gäller såväl tillgång som utövning av kultur är givetvis lovvärd, men vad som är betydligt viktigare är kulturens innehåll, och vid det här laget vet de flesta vad s-märkt kulturpolitik står för.
torsdag 29 oktober 2009
Riktlinjer för SD:s arbetsmarknadspolitik
Riktlinjer för en sverigedemokratisk arbetsmarknadspolitik antogs av partiets landsdagar den 17 oktober 2009.
Sverigedemokraterna utgår från en pragmatisk, tvärpolitisk hållning inom det arbetsmarknadspolitiska området.
Målsättningen är att kunna tillvarata nationens samlade intressen. Avsaknaden av ideologiska bindningar och bevakande av särintressen på området gör att partiets politiska inriktning kan komma att skifta beroende på underliggande förutsättningar, politiska förändringar och konjunkturläge.
Hög grad av stabilitet på arbetsmarknaden är en bra grund för nöjda löntagare samt ett produktivt näringsliv. Stabilitet förutsätter en god balans mellan arbetsmarknadens parter vilket i sin tur förutsätter en väl avvägd kompromiss mellan å ena sidan löntagarnas intresse av trygghet och goda försörjningsmöjligheter och å andra sidan arbetsgivarnas intresse av handlingsfrihet och tillväxtmöjligheter.
Såväl fackförbunden som arbetsgivarorganisationerna fyller härvidlag en viktigt samhällsfunktion. Viktigt att poängtera är dock att arbetsgivare och löntagare inte enbart har motstridiga intressen, utan också starka gemensamma intressen i stabilitet och tillväxt. En god tillgång på arbetstillfällen skänker löntagarna såväl trygghet som valfrihet.
Tillväxtskapande åtgärder som främjar en sådan utveckling måste således vara centrala i en löntagarvänlig politik.
Sverigedemokraterna försvarar grunderna i den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter genom förhandlingar gör upp om lönenivåer och andra centrala villkor. Vi tror på en aktiv arbetsmarknadspolitik där statens huvudsakliga roll är att övervaka att arbetsmarknaden och dess spelregler fungerar optimalt. Bortsett från vad som framgår av nedanstående skrivningar har partiet inga ambitioner att göra några betydande ingrepp i den rådande lagstiftningen på området.
Under mandatperioden 2010-2014 ämnar Sverigedemokraterna primärt driva följande frågor med koppling till det arbetsmarknadspolitiska området:
Understödja sysselsättning, flexibilitet och tillväxt genom att:
- Öka stödet till landets innovatörer samt höja anslagen till forskning och utveckling.
- Öka stödet till turism- och besöksnäringen, med särskilt fokus på den del av dessa näringar som lyfter fram landets historia och kulturarv.
- Reformera LAS, så att det blir möjligt att undanta fler personer ifrån turordningsreglerna för samtliga företag.
- Säkerställa näringslivets behov av stabil och billig tillgång till el, genom att förlänga de befintliga kärnkraftsverkens livslängd och investera i ny kärnkraft.
Motverka lönedumpning och skydda svenska löntagare genom att:
- Riva upp de nuvarande reglerna för arbetskraftsinvandring, slopa permanenta uppehållstillstånd och kraftigt reducera anhöriginvandringen. Tillfälliga arbetstillstånd för arbetskraftsinvandrare skall endast kunna tilldelas arbetstagare med kompetens som omöjligen går att finna i Sverige.
Försvara den svenska modellen genom att:
- Verka för ett avskaffande av utstationeringsdirektivet, delar av den nuvarande arbetstidslagen samt alla övriga försök till inblandning på den svenska arbetsmarknaden ifrån EU eller andra utländska intressen.
Motverka diskriminering och svenskfientlighet genom att:
- Skrota instegsjobben och förbjuda alla andra former av positiv särbehandling, etnisk kvotering/diskriminering på
arbetsmarknaden.
Öka löntagarnas trygghet genom att:
- Förstärka satsningen på yrkesutbildning.
- Höja ersättningsnivåerna i A-kassan.
Sverigedemokraterna utgår från en pragmatisk, tvärpolitisk hållning inom det arbetsmarknadspolitiska området.
Målsättningen är att kunna tillvarata nationens samlade intressen. Avsaknaden av ideologiska bindningar och bevakande av särintressen på området gör att partiets politiska inriktning kan komma att skifta beroende på underliggande förutsättningar, politiska förändringar och konjunkturläge.
Hög grad av stabilitet på arbetsmarknaden är en bra grund för nöjda löntagare samt ett produktivt näringsliv. Stabilitet förutsätter en god balans mellan arbetsmarknadens parter vilket i sin tur förutsätter en väl avvägd kompromiss mellan å ena sidan löntagarnas intresse av trygghet och goda försörjningsmöjligheter och å andra sidan arbetsgivarnas intresse av handlingsfrihet och tillväxtmöjligheter.
Såväl fackförbunden som arbetsgivarorganisationerna fyller härvidlag en viktigt samhällsfunktion. Viktigt att poängtera är dock att arbetsgivare och löntagare inte enbart har motstridiga intressen, utan också starka gemensamma intressen i stabilitet och tillväxt. En god tillgång på arbetstillfällen skänker löntagarna såväl trygghet som valfrihet.
Tillväxtskapande åtgärder som främjar en sådan utveckling måste således vara centrala i en löntagarvänlig politik.
Sverigedemokraterna försvarar grunderna i den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter genom förhandlingar gör upp om lönenivåer och andra centrala villkor. Vi tror på en aktiv arbetsmarknadspolitik där statens huvudsakliga roll är att övervaka att arbetsmarknaden och dess spelregler fungerar optimalt. Bortsett från vad som framgår av nedanstående skrivningar har partiet inga ambitioner att göra några betydande ingrepp i den rådande lagstiftningen på området.
Under mandatperioden 2010-2014 ämnar Sverigedemokraterna primärt driva följande frågor med koppling till det arbetsmarknadspolitiska området:
Understödja sysselsättning, flexibilitet och tillväxt genom att:
- Öka stödet till landets innovatörer samt höja anslagen till forskning och utveckling.
- Öka stödet till turism- och besöksnäringen, med särskilt fokus på den del av dessa näringar som lyfter fram landets historia och kulturarv.
- Reformera LAS, så att det blir möjligt att undanta fler personer ifrån turordningsreglerna för samtliga företag.
- Säkerställa näringslivets behov av stabil och billig tillgång till el, genom att förlänga de befintliga kärnkraftsverkens livslängd och investera i ny kärnkraft.
Motverka lönedumpning och skydda svenska löntagare genom att:
- Riva upp de nuvarande reglerna för arbetskraftsinvandring, slopa permanenta uppehållstillstånd och kraftigt reducera anhöriginvandringen. Tillfälliga arbetstillstånd för arbetskraftsinvandrare skall endast kunna tilldelas arbetstagare med kompetens som omöjligen går att finna i Sverige.
Försvara den svenska modellen genom att:
- Verka för ett avskaffande av utstationeringsdirektivet, delar av den nuvarande arbetstidslagen samt alla övriga försök till inblandning på den svenska arbetsmarknaden ifrån EU eller andra utländska intressen.
Motverka diskriminering och svenskfientlighet genom att:
- Skrota instegsjobben och förbjuda alla andra former av positiv särbehandling, etnisk kvotering/diskriminering på
arbetsmarknaden.
Öka löntagarnas trygghet genom att:
- Förstärka satsningen på yrkesutbildning.
- Höja ersättningsnivåerna i A-kassan.
måndag 12 oktober 2009
SD står starkt bland Handels medlemmar
Sverigedemokraterna stärker sina positioner i LO-leden. Var tionde medlem i fackförbundet Handels skulle rösta på SD om det vore val i dag. Det visar en enkät som Handels gjort bland sina medlemmar i nordöstra Skåne och Blekinge. Enkäten visar också att fyra av fem av medlemmarna vill att förbundet arbetar med politiska frågor som barnomsorg, sysselsättning och arbetsmarknadspolitik. SD stöds av 9,7 procent och moderaterna av 13,1 procent. Varannan medlem tänker rösta på socialdemokraterna.
torsdag 1 oktober 2009
Folkrepubliken fyller år
Idag fyller Folkrepubliken Kina 60 år. Det nya Kina som Mao utropade den första oktober 1949 fick en ny flagga och ett nytt statsvapen. Den stora stjärnan symboliserade Kinas kommunistiska parti, och de fyra mindre stjärnorna symboliserade bönderna, arbetarna, småborgarna och de patriotiska kapitalisterna, alltså de samhällsklasser som skulle bygga det nya Kina.
Man kan se på världen med olika glasögon, men för att förstå densamma måste man ha ett kulturellt och historiskt perspektiv vid sidan av det politiska och ekonomiska. Liberaler tenderar att glömma eller bortse från det kulturella och historiska perspektivet. Därför tror de att västerländsk demokrati är något som kan implementeras på samma sätt och samtidigt överallt på jorden. Så är det förstås inte.
Kina är idag en kapitalistisk enpartistat, men framförallt ett imperium. Detsamma gäller den kapitalistiska tvåpartistaten USA och den kapitalistiska flerpartistaten Ryssland. Att dessa imperier ser om sina intressen i världen är fullt naturligt. I studiet av internationella relationer kallar man detta realism.
En nation utvecklar den ekonomiska och politiska modell som passar dess syften bäst. För närvarande passar kapitalismen den kinesiska utvecklingen bäst. Kina är på frammarsch i Afrika och kineserna tar för sig av afrikanska naturtillgångar som de själva inte har. I gengäld finansierar kinesiska företag afrikansk infratruktur som Kina givetvis har nytta av när råvarorna ska skeppas till Mittens rike. Så fungerar världen.
Man kan se på världen med olika glasögon, men för att förstå densamma måste man ha ett kulturellt och historiskt perspektiv vid sidan av det politiska och ekonomiska. Liberaler tenderar att glömma eller bortse från det kulturella och historiska perspektivet. Därför tror de att västerländsk demokrati är något som kan implementeras på samma sätt och samtidigt överallt på jorden. Så är det förstås inte.
Kina är idag en kapitalistisk enpartistat, men framförallt ett imperium. Detsamma gäller den kapitalistiska tvåpartistaten USA och den kapitalistiska flerpartistaten Ryssland. Att dessa imperier ser om sina intressen i världen är fullt naturligt. I studiet av internationella relationer kallar man detta realism.
En nation utvecklar den ekonomiska och politiska modell som passar dess syften bäst. För närvarande passar kapitalismen den kinesiska utvecklingen bäst. Kina är på frammarsch i Afrika och kineserna tar för sig av afrikanska naturtillgångar som de själva inte har. I gengäld finansierar kinesiska företag afrikansk infratruktur som Kina givetvis har nytta av när råvarorna ska skeppas till Mittens rike. Så fungerar världen.
onsdag 30 september 2009
Tio miljoner förlorade väljare på elva år
1875 bildades Tyska socialistiska arbetarepartiet (SDAP). Partiet bytte senare namn till Tyska socialdemokratiska partiet (SPD) och blev ett föredöme för socialdemokrater i framför allt Norden. Under efterkrigstiden har SPD dominerat tysk politik, och med ledare som Willy Brandt och Helmut Schmidt låg SPD stadigt på ett valresultat på över 40%. Även Gerhard Schröder lyckades med denna bedrift för elva år sedan, men sedan dess har det gått utför. Söndagens resultat på 23% är inte annat än en katastrof och bara hälften av vad partiet haft tidigare.Från klarhet till klarhet går däremot Oskar Lafontaine och hans socialister som ökar från nio till tolv procent. Även de gröna och liberalerna vinner mark och de senare kommer nu att bilda regering med kristdemokraterna. Problem har dock redan tornat upp sig eftersom Westerwelles liberaler radikalt vill försvaga de anställdas rättigheter på arbetsmarknaden, något som Angela Merkels kristdemokrater motsätter sig.
Nationaldemokraterna nådde inte heller denna gång något genombrott på nationell nivå, men de har breddat sin väljarbas och är representerade både på lokal och regional nivå. I Tysklands sex östra förbundsländer är partiet fortfarande starkast men i västra Tyskland är man blott ett enprocentsparti. Partiet har alltså inte lyckats erövra några desillusionerade SPD-väljare. Det är givetvis ett stort misslyckande för ett parti som starkt slår vakt om den tyska socialstatsmodellen. I kampen om besvikna socialdemokrater är det Röde Oskar som dragit det det längsta strået.
Så här fördelades rösterna mellan socialister, socialdemokrater och nationaldemokrater i östra Tyskland:
Sachsen
Socialister 24,5
Soc.demokrater 14,6
Nat.demokrater 4,0
Thüringen
Socialister 28,8
Soc.demokrater 17,6
Nat.demokrater 3,2
Sachsen-Anhalt
Socialister 32,4
Soc.demokrater 16,9
Nat.demokrater 2,2
Brandenburg
Socialister 28,5
Soc.demokrater 25,1
Nat.demokrater 2,8
Berlin
Socialister 20,2
Soc.demokrater 20,2
Nat.demokrater 1,6
Mecklenburg-Vorpommern
Socialister 29,0
Soc.demokrater 16,6
Nat.demokrater 3,3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
