Den amerikanska populismen

Efter det amerikanska inbördeskrigets slut uppstod en rad bondeallianser som försökte påverka de etablerade partierna Demokraterna och Republikanerna att förbättra förhållandena för den amerikanska landsbygdsbefolkningen. När man inte fick gehör skapade man ett tredje självständigt parti som fick namnet Folkets Parti men som kallades för populisterna. Populisterna hade en lång erfarenhet av organisationsarbete bland farmarbefolkningen och organiserade både självägande bönder och arrendatorer, men även många lantarbetare och industriarbetare anslöt sig till partiet. Man utövade hårt kritik mot de etablerade partierna och den till dessa hårt knutna ekonomiska och byråkratiska eliten. Populisternas politiska program bestod av en rad förslag som syftade till att demokratisera den politiska processen, men det rörde också många frågor som var knutna till jord, arbete och kapital. Till exempel krävde man förbud mot utländskt ägande av jorden, åtta timmars arbetsdag och begränsning av trusternas makt. Man engagerade sig hårt i infrastrukturfrågor och förespråkade att järnvägar, post, telegrafi och telefoni skulle ägas och drivas av staten i folkets intresse. Det populistiska partiet hade en kortvarig men omvälvande inverkan på amerikansk politik och hade som mest 10 kongressmän, 5 senatorer, 4 guvernörer och 345 ledamöter i 19 av de 44 delstatsregeringarna. Partiet utmanövrerades dock av Demokraterna som till viss del övertog deras agenda.