Den ryska populismen

Den ryska (och den amerikanska) populismens uppgång sammanföll med avskaffandet av den ryska livegenskapen (och det amerikanska slaveriet). I Ryssland blev feodalherren i stället godsägare och för många ryssar förbyttes träldomen till ett löneslaveri. De ryska populisterna kallades narodniker (av ryskans ”narod” som betyder folk/nation). Narodnikerna betraktade den kejserliga regeringen och dess byråkrati som både monstruös och förlegad, och man ville uppnå jämlikhet, trygghet och välfärd för alla ryssar. Narodnikerna ansåg dock inte att samhällets sociala och ekonomiska framsteg nödvändigtvis var knutna till industrialismen och därmed förkastade man den historiska materialismen och marxismens tes om att kapitalismen är nödvändig för att uppnå ett socialt rättvist samhälle. Tvärtom ansåg de ryska populisterna att den industriella revolutionen med dess arbetsdelning och specialisering hade påverkat de europeiska folken negativt, framförallt socialt och kulturellt. Narodnikerna framhöll i stället den ryska bygemenskapen miren (av ryskans ”mir” som betyder både värld och fred) som ett idealsamhälle (jämför med lokalsamhället) där enhet, helhet och närhet var ledorden . Rörelsen betraktade den ryske bonden som bäraren av värden som enkelhet, traditionalism och solidaritet. Narodnikerna efterträddes ideologiskt av det socialrevolutionära partiet som blev det stora bondepartiet i Ryssland i början av 1900-talet. Partiet förbjöds av bolsjevikerna efter 1917 års revolution men dess medlemmar fortsatte att strida i inbördeskriget under grön flagg mot såväl de röda som de vita. De röda gick vinnande ur striden och den ryska miren slogs sönder i den kommunistiska kollektiviseringsprocessen.