Tema ideologi: "Vi vil noe med Norge"

Det första stoppet på bloggens ideologiska resa är Norge. Det norska parti som starkast tagit strid för nationalstaten och den sociala kraft som ryms inom detta begrepp är Senterpartiet. Senterpartiet var ledande i den politiska kampen för att hålla Norge utanför EU. Man lyckades tack vare ett tydligt ideologiskt ställningstagande för ”nasjonal råderett”. Centerpartiet i Sverige valde en ängslig, tveksam och otydlig väg inför folkomröstningen. De svenska och norska broderpartierna har därefter gått skiljda ideologiska vägar. Centerpartiet har blivit ett liberalt och kulturradikalt parti med socio-ekonomiska ställningstaganden ofta långt till höger. Den norska Senterrörelsen har slagit vakt om sitt kulturkonservativa arv samtidigt som man positionerat sig till vänster om Arbeiderpartiet i ekonomipolitiska frågor.

Ideologin är viktig för Senterpartiet även när man som nu sitter i regeringsställning. Partiets viktigaste ideologiska drag är följande (på norska):

- sterk vekt på folkestyre og deltakelse fra den enkelte
- vern om naturgrunnlag og miljø
- nasjonal råderett over naturressursene
- kulturelt rotfeste og et opplevelsesrikt oppvekstmiljø
- desentralisering av eiendomsrett, bosetting, makt og kapital
- likeverdige levekår uavhengig av hvor en er bosatt og hvilken gruppe en tilhører
- trygghet for liv, helse og eiendom
- vekt på måtehold og ikke-materielle verdier
- internasjonal solidaritet

Intressant är att Senterpartiet förespråkar en kontrollerad och begränsad invandring. Man ser alltså ingen motsättning mellan internationell solidaritet och en ansvarsfull invandringspolitik.

Senterpartiet ser också kampen för nationalstaten som en del av en kulturkamp:

”Sentraliseringen har skapt en stadig mer selvbevisst urban elite som framhever en bestemt type byliv og livsstil som det framtidsrettede, nært knyttet til bestemte typer stillinger og næringer. Dette i motsetning til distriktslivet og næringer i distriktet som gjerne blir framstilt som noe som hører fortiden til, eller i beste fall noe eksotisk og dermed politisk uforpliktende. Med den styrke disse holdninger etter hvert har fått i dominerende miljøer, er det på høy tid at også disse kreftene blir utfordret på hva de vil med Norge. Den konflikten mellom by og land som blir forsøkt etablert av disse miljøene, avviser Senterpartiet. Senterpartiet ser derimot disse holdningene som en del av en større kulturell kamp, der det er nasjonalstaten og de verdier som ligger til grunn for denne, som blir satt under press. Det er ikke bare distriktene, men selve ideen om et nasjonalt fellesskap som blir det egentlige problemet innenfor en slik virkelighetsoppfatning. Både ideen om at vi har ansvar for hverandre og de institusjoner som i praksis skal oppebære denne ideen, blir systematisk utfordret og forsøkt svekket. Individualisme, modernisering, oppdeling og privatisering er den nye tids orden. Felleskapsløsninger blir framstilt som foreldet tankegods. Å opprettholde et nasjonalt fellesskap, langt mindre etablere nye fellesskapsløsninger, er et fraværende tema i dominerende miljø. Å forsvare velfungerende løsninger blir framstilt som nostalgi.”

Det går en rågång mellan de norska senteridéerna och liberalismen. De kan uttryckas i motsatspar som Norge vs Oslo, folket vs eliten och på ett djupare plan moder jord vs mammon. I det norska politiska magasinet Ny Tid uttrycker man denna kamp som "Nasjonal vs global". Denna skiljelinje blir enligt Ny Tid allt viktigare, och den följer inte den traditionella höger-vänster-skalan i politiken. Några av de frågeställningar som Ny Tid tar upp är (på norska):

■ Full nasjonal suverenitet vs sterkere globale organisasjoner: Må nasjonalstatene oppgi litt av sin suverenitet for å oppnå velfungerende globale organisasjoner, og er dette en forutsetning for klimaavtaler, fattigdomsreduksjon, stabilitet og mindre fare for kriser, krig og terror? Det kan finnes mange mellomløsninger mellom nasjonalstatene og det å lage en verdensregjering.

■ Nasjonal selvbestemmelse vs. humanitære intervensjoner: Kan det være riktig for verdenssamfunnet å intervenere i en stat, og i så fall: Hvor grove må statlige overgrep mot egen befolkning være? hvorfor har ikke FN og verdenssamfunnet klart å gjøre mer overfor Darfur og Burma?

■ Assimilasjon vs. inkludering: Er det slik at ytre høyre og venstre fløy har funnet hverandre i redselen for utenlandsk arbeidskraft? Er det immigrantene som skal integrere seg i den nasjonale kulturen, eller er det mer nasjonalstatene som bør inkluderes i den globale felleskulturen?

■ Alenegang vs. samarbeid: Står fattige land sterkest når alle forhandler sammen (multilateralt), som i WTO, eller når for eksempel Botswana forhandler alene mot USA (bilateralt)?

■ Handel vs. arbeiderrettigheter: Er etisk handel og frivillig samfunnsansvar løsningen, eller fungerer det mot sin hensikt? Er WTO eller FN det beste organet for å håndheve arbeidernes rettigheter?

Var vi hittar Senterpartiet är självklart. Det norska senterfolket står upp för självständighet och nationellt ägande, och de slår vakt om statskyrkan och ett starkt folkförsvar. De är också ledande i kampen för en sund, norsk och landsbygdsförankrad kultur. Senterpartiet har idag mycket mer gemensamt med Sverigedemokraterna än med Maud Olofssons parti. De svenska centerpartisterna vill profilera sig som mönsterliberaler och tar därmed helt och hållet avstånd från sitt ideologiska arv. Detta öppnar dörrar för Sverigedemokraterna som Maud inte kanske hade räknat med.