Tema ideologi: Liberalismens problem

Efter bloggens ideologiska resa till tre av våra grannländer är vi så tillbaka i Sverige. Nedanstående artikel är skriven av Mattias Karlsson (sd) och har tidigare publicerats på SD-kurirens nätupplaga.

Liberalism bygger varken nationer eller välfärdsstater

Efter en lång tids tystnad och synbar inaktivitet har integrationsministern, Nyamko Sabuni, tagit bladet ifrån munnen och lanserat en treårig dialog och "kunskapssammanställning" kring hur den gemensamma värdegrunden och samhörigheten skall kunna upprätthållas i ett mångkulturellt samhälle.

Initiativet kan säkert uppfattas som positivt av många värdekonservativa och invandringskritiska väljare, vilket självklart också är ett av dess huvudsakliga syften. Sabunis pressmeddelande i frågan andas, en för etablissemanget sällsynt förståelse, för att ett samhälle måste vila på en gemensam värdegrund och kräver ett visst mått av samhörighet medborgarna emellan för att kunna bestå och att invandringen ifrån kulturellt avlägsna länder utgör en påfrestning på denna samhörighet.

Skrapar man lite på ytan finner man dock flera anledningar till att inta en kritisk hållning:

1. Disintegrationen av det svenska samhället har redan gått så långt att läget är akut. Det som behövs är skarpa förslag och kraftfulla åtgärder, inte 3 år av flummig och till intet förpliktigande dialog. Dessutom undrar man ju med vem dialogen skall föras och vad den är tänkt att leda till? Finns det någon vid sidan av fundamentalistiska invandrargrupper och extremister som inte tycker att demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter är väsentligt och bra och är det någon som tror att de sistnämnda grupperna kommer att ändra sitt synsätt för att Sabuni för en dialog med dem?

2. Att Folkpartiet och Sabuni äntligen insett att samhörighet är nödvändigt är som sagt bra. Mindre bra är att de utgår ifrån en felaktig verklighetsanalys och att deras ideologiska skygglappar hindrar dem ifrån att se att djupgående och beständig samhörighet endast kan komma ifrån en gemensam identitet. Sabuni tänker sig att den framtida samhörigheten skall vila uteslutande på en gemensam uppslutning kring demokrati och mänskliga rättigheter. Hon vill på detta sätt förena samhörighet och mångkulturalism och talar om "samhörighet oavsett vilken kultur eller tro vi bekänner oss till". All historisk erfarenhet och merparten av all modern forskning (Se tex Huntington, Alesina och Putnam) visar dock att detta inte är möjligt. Samhörighet kan inte skapas ovanifrån och vila endast på en uppsättning politiska idéer, oavsett hur vackra dessa än må vara. Nationer och samhällen kan inte drivas som ett politisk parti. De är mer komplexa än så.

Samhörighet, solidaritet och värdegrund utgår ifrån identiteten och denna skapas i sin tur genom att en grupp människor anser sig ingå i samma komplicerade väv av en upplevd gemensam historia, ett gemensamt språk, gemensamma seder och bruk, gemensamma traditioner och en gemensam moral, som ofta är starkt påverkad av en tidigare eller nuvarande gemensam religion.

Då liberalismen vägrar att inse dessa samband är den precis lika oförmögen och ovillig som socialismen när det gäller att upprätthålla och bygga nationer. På ett sätt är den till och med värre än socialismen, då den inte är förmögen eller särdeles villig att bygga några gemenskaper överhuvudtaget och därmed utgör ett direkt hot emot den solidariska svenska välfärdsstaten.
Nationalismen och värdekonservatismen är de enda åsiktsriktningarna som kan slå vakt om bägge dessa nödvändiga storheter på demokratisk grund. Sabunis initiativ kan därför aldrig bli någonting annat än ytlig populism och ett slag i luften.