Efter bloggens ideologiska resa till tre av våra grannländer är vi så tillbaka i Sverige. Nedanstående artikel är skriven av Mattias Karlsson (sd) och har tidigare publicerats på SD-kurirens nätupplaga.
Liberalism bygger varken nationer eller välfärdsstater
Efter en lång tids tystnad och synbar inaktivitet har integrationsministern, Nyamko Sabuni, tagit bladet ifrån munnen och lanserat en treårig dialog och "kunskapssammanställning" kring hur den gemensamma värdegrunden och samhörigheten skall kunna upprätthållas i ett mångkulturellt samhälle.
Initiativet kan säkert uppfattas som positivt av många värdekonservativa och invandringskritiska väljare, vilket självklart också är ett av dess huvudsakliga syften. Sabunis pressmeddelande i frågan andas, en för etablissemanget sällsynt förståelse, för att ett samhälle måste vila på en gemensam värdegrund och kräver ett visst mått av samhörighet medborgarna emellan för att kunna bestå och att invandringen ifrån kulturellt avlägsna länder utgör en påfrestning på denna samhörighet.
Skrapar man lite på ytan finner man dock flera anledningar till att inta en kritisk hållning:
1. Disintegrationen av det svenska samhället har redan gått så långt att läget är akut. Det som behövs är skarpa förslag och kraftfulla åtgärder, inte 3 år av flummig och till intet förpliktigande dialog. Dessutom undrar man ju med vem dialogen skall föras och vad den är tänkt att leda till? Finns det någon vid sidan av fundamentalistiska invandrargrupper och extremister som inte tycker att demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter är väsentligt och bra och är det någon som tror att de sistnämnda grupperna kommer att ändra sitt synsätt för att Sabuni för en dialog med dem?
2. Att Folkpartiet och Sabuni äntligen insett att samhörighet är nödvändigt är som sagt bra. Mindre bra är att de utgår ifrån en felaktig verklighetsanalys och att deras ideologiska skygglappar hindrar dem ifrån att se att djupgående och beständig samhörighet endast kan komma ifrån en gemensam identitet. Sabuni tänker sig att den framtida samhörigheten skall vila uteslutande på en gemensam uppslutning kring demokrati och mänskliga rättigheter. Hon vill på detta sätt förena samhörighet och mångkulturalism och talar om "samhörighet oavsett vilken kultur eller tro vi bekänner oss till". All historisk erfarenhet och merparten av all modern forskning (Se tex Huntington, Alesina och Putnam) visar dock att detta inte är möjligt. Samhörighet kan inte skapas ovanifrån och vila endast på en uppsättning politiska idéer, oavsett hur vackra dessa än må vara. Nationer och samhällen kan inte drivas som ett politisk parti. De är mer komplexa än så.
Samhörighet, solidaritet och värdegrund utgår ifrån identiteten och denna skapas i sin tur genom att en grupp människor anser sig ingå i samma komplicerade väv av en upplevd gemensam historia, ett gemensamt språk, gemensamma seder och bruk, gemensamma traditioner och en gemensam moral, som ofta är starkt påverkad av en tidigare eller nuvarande gemensam religion.
Då liberalismen vägrar att inse dessa samband är den precis lika oförmögen och ovillig som socialismen när det gäller att upprätthålla och bygga nationer. På ett sätt är den till och med värre än socialismen, då den inte är förmögen eller särdeles villig att bygga några gemenskaper överhuvudtaget och därmed utgör ett direkt hot emot den solidariska svenska välfärdsstaten.
Nationalismen och värdekonservatismen är de enda åsiktsriktningarna som kan slå vakt om bägge dessa nödvändiga storheter på demokratisk grund. Sabunis initiativ kan därför aldrig bli någonting annat än ytlig populism och ett slag i luften.
lördag 31 maj 2008
Tema ideologi: "Sozial geht nur national"
Vi fortsätter söderut till Tyskland. Tysk politisk nationalism har sedan andra världskrigets slut haft det Tredje riket som referens. Bara fyra år efter den tyska kapitulationen 1945 gjordes försök att skapa ett nytt nationalsocialistiskt parti. Före detta medlemmar av NSDAP skapade Socialistiska Rikspartiet (SRP). Partiet som av naturliga skäl hade stora ideologiska likheter med NSDAP nådde 11% i delstatsvalet i Niedersachsen 1951 men förbjöds året efter.
Det skulle dröja tolv år innan nästa allvarliga försök till nationalistisk partibildning gjordes. 1964 grundades Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD). Partiet lyckades ta sig in i sju delstatsparlament och man var inte långt ifrån att nå Förbundsdagen. 1969 fick man 4,3% av rösterna, men det räckte inte pga av den tyska 5%-spärren. Efter 35 års kräftgång lyckades partiet ta plats i Sachsens delstatsparlament 2004 med 9,2% av väljarnas stöd, och två år senare i Mecklenburg-Vorpommern med 7,3% av rösterna.
NPD står för en vänsterinriktad ekonomisk politik och använder gärna anti-kapitalistiska slagord i sin propaganda, i synnerhet på de stora 1:a maj-manifestationer som partiet brukar anordna. På så sätt har man lyckats locka många väljare i fd DDR, tyskar som drabbats av arbetslöshet och social misär efter Tysklands återförening. Partiets vårkampanj "Sozial geht nur national" visar att partiet tar de sociala frågorna på allra största allvar:
"Von sozialer Marktwirtschaft ist hierzulande nichts mehr übrig geblieben. Wir erleben den Kapitalismus pur. In der BRD wird abgezockt, was das Zeug hält: Vom Staat, von Managern, von Politikern, von Vorständen der Krankenkassen und Versicherungen. Das Volk blutet, und das Kapital kassiert!"
Partiets ideologi är väl utvecklad och partiprogrammet följer en logisk tanke:
1. Statens grundval är folket
2. Vårt folks grundval är den tyska familjen
3. All statsmakt utgår från folket
4. Ekonomin måste tjäna folket
5. Den rumsorienterade folkhushållningen
6. Valuta, skatter och finanser
7. Socialpolitik som nationell solidaritet
8. Tyskland måste åter bli tyskt
9. Tysk suveränitet och folkens Europa
10. Tyskland inom dess historiskt framväxta gränser
11. Ett folk utan historia har ingen framtid
12. Naturen är livets grundval
13. Bildningsväsendet och konsten är delar av folkkulturen
14. Reformering av rättssystemet
15. Försvarspolitiken måste ha en nationell grundval
NPD är utom alla tvivel ett nationalistiskt parti. Man måste också betrakta partiet som ett socialradikalt alternativ till vänster om SPD. Partiets trovärdighetsproblem är kopplat till dess syn på Tysklands historia under det förra seklet, och därmed upplevs NPD både som revanschistiskt och demokratiskt tvivelaktigt.
Det skulle dröja tolv år innan nästa allvarliga försök till nationalistisk partibildning gjordes. 1964 grundades Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD). Partiet lyckades ta sig in i sju delstatsparlament och man var inte långt ifrån att nå Förbundsdagen. 1969 fick man 4,3% av rösterna, men det räckte inte pga av den tyska 5%-spärren. Efter 35 års kräftgång lyckades partiet ta plats i Sachsens delstatsparlament 2004 med 9,2% av väljarnas stöd, och två år senare i Mecklenburg-Vorpommern med 7,3% av rösterna.
NPD står för en vänsterinriktad ekonomisk politik och använder gärna anti-kapitalistiska slagord i sin propaganda, i synnerhet på de stora 1:a maj-manifestationer som partiet brukar anordna. På så sätt har man lyckats locka många väljare i fd DDR, tyskar som drabbats av arbetslöshet och social misär efter Tysklands återförening. Partiets vårkampanj "Sozial geht nur national" visar att partiet tar de sociala frågorna på allra största allvar:
"Von sozialer Marktwirtschaft ist hierzulande nichts mehr übrig geblieben. Wir erleben den Kapitalismus pur. In der BRD wird abgezockt, was das Zeug hält: Vom Staat, von Managern, von Politikern, von Vorständen der Krankenkassen und Versicherungen. Das Volk blutet, und das Kapital kassiert!"
Partiets ideologi är väl utvecklad och partiprogrammet följer en logisk tanke:
1. Statens grundval är folket
2. Vårt folks grundval är den tyska familjen
3. All statsmakt utgår från folket
4. Ekonomin måste tjäna folket
5. Den rumsorienterade folkhushållningen
6. Valuta, skatter och finanser
7. Socialpolitik som nationell solidaritet
8. Tyskland måste åter bli tyskt
9. Tysk suveränitet och folkens Europa
10. Tyskland inom dess historiskt framväxta gränser
11. Ett folk utan historia har ingen framtid
12. Naturen är livets grundval
13. Bildningsväsendet och konsten är delar av folkkulturen
14. Reformering av rättssystemet
15. Försvarspolitiken måste ha en nationell grundval
NPD är utom alla tvivel ett nationalistiskt parti. Man måste också betrakta partiet som ett socialradikalt alternativ till vänster om SPD. Partiets trovärdighetsproblem är kopplat till dess syn på Tysklands historia under det förra seklet, och därmed upplevs NPD både som revanschistiskt och demokratiskt tvivelaktigt.
torsdag 29 maj 2008
Tema ideologi: ”Dit land, dit valg”
Turen går vidare till Danmark. Dansk Folkeparti är det parti som Sverigedemokraterna tydligast orienterat sig mot. Var partiet står i invandringsfrågan känner de flesta till, men var står partiet i övrigt? Bloggen har studerat partiets politik på fyra områden (ekonomisk politik, socialpolitik, kulturpolitik och utrikespolitik) för att komma partiets ideologi på spåren. Vi börjar med den ekonomiska politiken.
Dansk Folkeparti vill att Danmark självt har kontroll över den ekonomiska politiken, såväl penningpolitik som finanspolitik. Detta är en grundläggande nationalistisk ståndpunkt.
”Dansk Folkeparti mener, at det er en afgørende forudsætning for Danmarks eksistens som selvstændig nation, at samtlige disse politikområder besluttes af danske politikere og Nationalbanken. Det er hovedårsagen til, at Dansk Folkeparti har afvist - og fortsat vil afvise - Danmarks deltagelse i den fælles europæiske mønt, Euro’en. Dropper vi Kronen, flytter vi den økonomiske magt over Danmark over på udenlandske politikeres og embedsmænds hænder”
Socialpolitiskt ser partiet en naturlig koppling mellan den nationella identiteten och viljan till socialt ansvarstagande. Partiet vill överbrygga de ekonomiska klyftorna i samhället, och ser de kulturella klyftorna som ett hinder i denna strävan. Partiet visar en tydlig socialnationalistisk profil.
”Dansk Folkeparti ønsker at bibeholde et velfærdssamfund, hvor de sociale ydelser tildeles som behovsrelaterede ydelser såvel som rettighedsbaserede generelle ydelser, der tilfalder hele befolkningen. Forudsætningen for, at den danske velfærdsmodel også i årene fremover vil nyde den nødvendige opbakning i befolkningen, er, at der i samfundet er den nødvendige solidaritet og sammenhængskraft. Et uhomogent samfund vil aldrig være i stand til at opretholde en velfærdsmodel, hvor anseelige beløb omfordeles mellem forskellige befolkningsgrupper”
I förra artikeln nämnde vi det norska Senterpartiets ställningstagande för nationellt bärande institutioner. Även Dansk Folkeparti understryker familjens, folkkyrkans och monarkins betydelse, vilket indikerar att man är ett nationalkonservativt parti på kulturpolitikens område. I sitt kulturpolitiska program uttrycker man också en tydlig nationalism:
”Dansk Folkeparti er tilhænger af et kulturelt samarbejde med andre lande, men vi er modstandere af at give kulturer, der bygger på helt andre værdinormer end vore, indflydelse i Danmark. Den livsform, vi har valgt i Danmark, er enestående. Den er betinget af vores kultur, og den kan i et så lille land som vort ikke overleve, hvis vi tillader masseindvandring af fremmede religioner og fremmede kulturer. Et multikulturelt samfund er et samfund uden indre sammenhæng og sammenhold, og derfor er denne verdens multikulturelle samfund præget af mangel på solidaritet og ofte tillige af åben konflikt. Der er intet grundlag for at antage, at Danmark kan undgå at komme til at dele skæbne med andre multikulturelle samfund, hvis vi lader fremmede kulturer få afgørende indflydelse.”
När man studerar partiets försvars- och utrikespolitik måste man ha i åtanke att Danmark, liksom Norge, är ett av NATO:s ursprungliga medlemsländer. Båda har varit med sedan Atlantpakten bildades 1949, alltså i snart 60 år, det vill säga nästan lika länge som landet varit medlem i FN (1945). Denna historia påverkar givetvis alla danska (och norska) partier. Dansk Folkeparti vill att Danmark upprätthåller sin frihet och självständighet genom deltagande i NATO och FN. Skrivningen ”Internationalt militært samarbejde udgør et vigtigt element for Danmarks sikkerhed, og i forhold til vore internationale forpligtelser – såvel i NATO som i FN” gör det möjligt för Dansk Folkeparti att ställa upp på att dansk trupp skickas till fjärran infernon som Irak. På ett mer ideologisk plan tar partiet avstånd från globaliseringen och i sann nordisk tradition står man upp för den internationella solidariteten.
Dansk Folkeparti är att betrakta som ett nationalistiskt parti med starka sociala värderingar och en kulturkonservativ profil, och därmed ett parti som står Sverigedemokraterna mycket nära.
Innan vi åker vidare vill bloggen avsluta denna studie med ett citat från partiets utrikespolitiska program:
”Dansk udenrigspolitik vigtigste målsætning er at sikre Danmarks selvstændighed. Danmark har gennem hele sin tusindårige historie været et frit og selvstændigt land. Kun i fem år, fra 1940-45, har hele Danmark været besat af en fjendtlig magt”
Den europeiska stormakt som besatte danskt territorium mellan åren 1940-45 var Tyskland. Det Tredje Riket är den epok (1933-45) som dessvärre präglat tysk nationalism i modern tid. Nästa stopp på vår ideologiska resa är Danmarks granne i söder.
Dansk Folkeparti vill att Danmark självt har kontroll över den ekonomiska politiken, såväl penningpolitik som finanspolitik. Detta är en grundläggande nationalistisk ståndpunkt.
”Dansk Folkeparti mener, at det er en afgørende forudsætning for Danmarks eksistens som selvstændig nation, at samtlige disse politikområder besluttes af danske politikere og Nationalbanken. Det er hovedårsagen til, at Dansk Folkeparti har afvist - og fortsat vil afvise - Danmarks deltagelse i den fælles europæiske mønt, Euro’en. Dropper vi Kronen, flytter vi den økonomiske magt over Danmark over på udenlandske politikeres og embedsmænds hænder”
Socialpolitiskt ser partiet en naturlig koppling mellan den nationella identiteten och viljan till socialt ansvarstagande. Partiet vill överbrygga de ekonomiska klyftorna i samhället, och ser de kulturella klyftorna som ett hinder i denna strävan. Partiet visar en tydlig socialnationalistisk profil.
”Dansk Folkeparti ønsker at bibeholde et velfærdssamfund, hvor de sociale ydelser tildeles som behovsrelaterede ydelser såvel som rettighedsbaserede generelle ydelser, der tilfalder hele befolkningen. Forudsætningen for, at den danske velfærdsmodel også i årene fremover vil nyde den nødvendige opbakning i befolkningen, er, at der i samfundet er den nødvendige solidaritet og sammenhængskraft. Et uhomogent samfund vil aldrig være i stand til at opretholde en velfærdsmodel, hvor anseelige beløb omfordeles mellem forskellige befolkningsgrupper”
I förra artikeln nämnde vi det norska Senterpartiets ställningstagande för nationellt bärande institutioner. Även Dansk Folkeparti understryker familjens, folkkyrkans och monarkins betydelse, vilket indikerar att man är ett nationalkonservativt parti på kulturpolitikens område. I sitt kulturpolitiska program uttrycker man också en tydlig nationalism:
”Dansk Folkeparti er tilhænger af et kulturelt samarbejde med andre lande, men vi er modstandere af at give kulturer, der bygger på helt andre værdinormer end vore, indflydelse i Danmark. Den livsform, vi har valgt i Danmark, er enestående. Den er betinget af vores kultur, og den kan i et så lille land som vort ikke overleve, hvis vi tillader masseindvandring af fremmede religioner og fremmede kulturer. Et multikulturelt samfund er et samfund uden indre sammenhæng og sammenhold, og derfor er denne verdens multikulturelle samfund præget af mangel på solidaritet og ofte tillige af åben konflikt. Der er intet grundlag for at antage, at Danmark kan undgå at komme til at dele skæbne med andre multikulturelle samfund, hvis vi lader fremmede kulturer få afgørende indflydelse.”
När man studerar partiets försvars- och utrikespolitik måste man ha i åtanke att Danmark, liksom Norge, är ett av NATO:s ursprungliga medlemsländer. Båda har varit med sedan Atlantpakten bildades 1949, alltså i snart 60 år, det vill säga nästan lika länge som landet varit medlem i FN (1945). Denna historia påverkar givetvis alla danska (och norska) partier. Dansk Folkeparti vill att Danmark upprätthåller sin frihet och självständighet genom deltagande i NATO och FN. Skrivningen ”Internationalt militært samarbejde udgør et vigtigt element for Danmarks sikkerhed, og i forhold til vore internationale forpligtelser – såvel i NATO som i FN” gör det möjligt för Dansk Folkeparti att ställa upp på att dansk trupp skickas till fjärran infernon som Irak. På ett mer ideologisk plan tar partiet avstånd från globaliseringen och i sann nordisk tradition står man upp för den internationella solidariteten.
Dansk Folkeparti är att betrakta som ett nationalistiskt parti med starka sociala värderingar och en kulturkonservativ profil, och därmed ett parti som står Sverigedemokraterna mycket nära.
Innan vi åker vidare vill bloggen avsluta denna studie med ett citat från partiets utrikespolitiska program:
”Dansk udenrigspolitik vigtigste målsætning er at sikre Danmarks selvstændighed. Danmark har gennem hele sin tusindårige historie været et frit og selvstændigt land. Kun i fem år, fra 1940-45, har hele Danmark været besat af en fjendtlig magt”
Den europeiska stormakt som besatte danskt territorium mellan åren 1940-45 var Tyskland. Det Tredje Riket är den epok (1933-45) som dessvärre präglat tysk nationalism i modern tid. Nästa stopp på vår ideologiska resa är Danmarks granne i söder.
onsdag 28 maj 2008
Tema ideologi: "Vi vil noe med Norge"
Det första stoppet på bloggens ideologiska resa är Norge. Det norska parti som starkast tagit strid för nationalstaten och den sociala kraft som ryms inom detta begrepp är Senterpartiet. Senterpartiet var ledande i den politiska kampen för att hålla Norge utanför EU. Man lyckades tack vare ett tydligt ideologiskt ställningstagande för ”nasjonal råderett”. Centerpartiet i Sverige valde en ängslig, tveksam och otydlig väg inför folkomröstningen. De svenska och norska broderpartierna har därefter gått skiljda ideologiska vägar. Centerpartiet har blivit ett liberalt och kulturradikalt parti med socio-ekonomiska ställningstaganden ofta långt till höger. Den norska Senterrörelsen har slagit vakt om sitt kulturkonservativa arv samtidigt som man positionerat sig till vänster om Arbeiderpartiet i ekonomipolitiska frågor.
Ideologin är viktig för Senterpartiet även när man som nu sitter i regeringsställning. Partiets viktigaste ideologiska drag är följande (på norska):
- sterk vekt på folkestyre og deltakelse fra den enkelte
- vern om naturgrunnlag og miljø
- nasjonal råderett over naturressursene
- kulturelt rotfeste og et opplevelsesrikt oppvekstmiljø
- desentralisering av eiendomsrett, bosetting, makt og kapital
- likeverdige levekår uavhengig av hvor en er bosatt og hvilken gruppe en tilhører
- trygghet for liv, helse og eiendom
- vekt på måtehold og ikke-materielle verdier
- internasjonal solidaritet
Intressant är att Senterpartiet förespråkar en kontrollerad och begränsad invandring. Man ser alltså ingen motsättning mellan internationell solidaritet och en ansvarsfull invandringspolitik.
Senterpartiet ser också kampen för nationalstaten som en del av en kulturkamp:
”Sentraliseringen har skapt en stadig mer selvbevisst urban elite som framhever en bestemt type byliv og livsstil som det framtidsrettede, nært knyttet til bestemte typer stillinger og næringer. Dette i motsetning til distriktslivet og næringer i distriktet som gjerne blir framstilt som noe som hører fortiden til, eller i beste fall noe eksotisk og dermed politisk uforpliktende. Med den styrke disse holdninger etter hvert har fått i dominerende miljøer, er det på høy tid at også disse kreftene blir utfordret på hva de vil med Norge. Den konflikten mellom by og land som blir forsøkt etablert av disse miljøene, avviser Senterpartiet. Senterpartiet ser derimot disse holdningene som en del av en større kulturell kamp, der det er nasjonalstaten og de verdier som ligger til grunn for denne, som blir satt under press. Det er ikke bare distriktene, men selve ideen om et nasjonalt fellesskap som blir det egentlige problemet innenfor en slik virkelighetsoppfatning. Både ideen om at vi har ansvar for hverandre og de institusjoner som i praksis skal oppebære denne ideen, blir systematisk utfordret og forsøkt svekket. Individualisme, modernisering, oppdeling og privatisering er den nye tids orden. Felleskapsløsninger blir framstilt som foreldet tankegods. Å opprettholde et nasjonalt fellesskap, langt mindre etablere nye fellesskapsløsninger, er et fraværende tema i dominerende miljø. Å forsvare velfungerende løsninger blir framstilt som nostalgi.”
Det går en rågång mellan de norska senteridéerna och liberalismen. De kan uttryckas i motsatspar som Norge vs Oslo, folket vs eliten och på ett djupare plan moder jord vs mammon. I det norska politiska magasinet Ny Tid uttrycker man denna kamp som "Nasjonal vs global". Denna skiljelinje blir enligt Ny Tid allt viktigare, och den följer inte den traditionella höger-vänster-skalan i politiken. Några av de frågeställningar som Ny Tid tar upp är (på norska):
■ Full nasjonal suverenitet vs sterkere globale organisasjoner: Må nasjonalstatene oppgi litt av sin suverenitet for å oppnå velfungerende globale organisasjoner, og er dette en forutsetning for klimaavtaler, fattigdomsreduksjon, stabilitet og mindre fare for kriser, krig og terror? Det kan finnes mange mellomløsninger mellom nasjonalstatene og det å lage en verdensregjering.
■ Nasjonal selvbestemmelse vs. humanitære intervensjoner: Kan det være riktig for verdenssamfunnet å intervenere i en stat, og i så fall: Hvor grove må statlige overgrep mot egen befolkning være? hvorfor har ikke FN og verdenssamfunnet klart å gjøre mer overfor Darfur og Burma?
■ Assimilasjon vs. inkludering: Er det slik at ytre høyre og venstre fløy har funnet hverandre i redselen for utenlandsk arbeidskraft? Er det immigrantene som skal integrere seg i den nasjonale kulturen, eller er det mer nasjonalstatene som bør inkluderes i den globale felleskulturen?
■ Alenegang vs. samarbeid: Står fattige land sterkest når alle forhandler sammen (multilateralt), som i WTO, eller når for eksempel Botswana forhandler alene mot USA (bilateralt)?
■ Handel vs. arbeiderrettigheter: Er etisk handel og frivillig samfunnsansvar løsningen, eller fungerer det mot sin hensikt? Er WTO eller FN det beste organet for å håndheve arbeidernes rettigheter?
Var vi hittar Senterpartiet är självklart. Det norska senterfolket står upp för självständighet och nationellt ägande, och de slår vakt om statskyrkan och ett starkt folkförsvar. De är också ledande i kampen för en sund, norsk och landsbygdsförankrad kultur. Senterpartiet har idag mycket mer gemensamt med Sverigedemokraterna än med Maud Olofssons parti. De svenska centerpartisterna vill profilera sig som mönsterliberaler och tar därmed helt och hållet avstånd från sitt ideologiska arv. Detta öppnar dörrar för Sverigedemokraterna som Maud inte kanske hade räknat med.
Ideologin är viktig för Senterpartiet även när man som nu sitter i regeringsställning. Partiets viktigaste ideologiska drag är följande (på norska):
- sterk vekt på folkestyre og deltakelse fra den enkelte
- vern om naturgrunnlag og miljø
- nasjonal råderett over naturressursene
- kulturelt rotfeste og et opplevelsesrikt oppvekstmiljø
- desentralisering av eiendomsrett, bosetting, makt og kapital
- likeverdige levekår uavhengig av hvor en er bosatt og hvilken gruppe en tilhører
- trygghet for liv, helse og eiendom
- vekt på måtehold og ikke-materielle verdier
- internasjonal solidaritet
Intressant är att Senterpartiet förespråkar en kontrollerad och begränsad invandring. Man ser alltså ingen motsättning mellan internationell solidaritet och en ansvarsfull invandringspolitik.
Senterpartiet ser också kampen för nationalstaten som en del av en kulturkamp:
”Sentraliseringen har skapt en stadig mer selvbevisst urban elite som framhever en bestemt type byliv og livsstil som det framtidsrettede, nært knyttet til bestemte typer stillinger og næringer. Dette i motsetning til distriktslivet og næringer i distriktet som gjerne blir framstilt som noe som hører fortiden til, eller i beste fall noe eksotisk og dermed politisk uforpliktende. Med den styrke disse holdninger etter hvert har fått i dominerende miljøer, er det på høy tid at også disse kreftene blir utfordret på hva de vil med Norge. Den konflikten mellom by og land som blir forsøkt etablert av disse miljøene, avviser Senterpartiet. Senterpartiet ser derimot disse holdningene som en del av en større kulturell kamp, der det er nasjonalstaten og de verdier som ligger til grunn for denne, som blir satt under press. Det er ikke bare distriktene, men selve ideen om et nasjonalt fellesskap som blir det egentlige problemet innenfor en slik virkelighetsoppfatning. Både ideen om at vi har ansvar for hverandre og de institusjoner som i praksis skal oppebære denne ideen, blir systematisk utfordret og forsøkt svekket. Individualisme, modernisering, oppdeling og privatisering er den nye tids orden. Felleskapsløsninger blir framstilt som foreldet tankegods. Å opprettholde et nasjonalt fellesskap, langt mindre etablere nye fellesskapsløsninger, er et fraværende tema i dominerende miljø. Å forsvare velfungerende løsninger blir framstilt som nostalgi.”
Det går en rågång mellan de norska senteridéerna och liberalismen. De kan uttryckas i motsatspar som Norge vs Oslo, folket vs eliten och på ett djupare plan moder jord vs mammon. I det norska politiska magasinet Ny Tid uttrycker man denna kamp som "Nasjonal vs global". Denna skiljelinje blir enligt Ny Tid allt viktigare, och den följer inte den traditionella höger-vänster-skalan i politiken. Några av de frågeställningar som Ny Tid tar upp är (på norska):
■ Full nasjonal suverenitet vs sterkere globale organisasjoner: Må nasjonalstatene oppgi litt av sin suverenitet for å oppnå velfungerende globale organisasjoner, og er dette en forutsetning for klimaavtaler, fattigdomsreduksjon, stabilitet og mindre fare for kriser, krig og terror? Det kan finnes mange mellomløsninger mellom nasjonalstatene og det å lage en verdensregjering.
■ Nasjonal selvbestemmelse vs. humanitære intervensjoner: Kan det være riktig for verdenssamfunnet å intervenere i en stat, og i så fall: Hvor grove må statlige overgrep mot egen befolkning være? hvorfor har ikke FN og verdenssamfunnet klart å gjøre mer overfor Darfur og Burma?
■ Assimilasjon vs. inkludering: Er det slik at ytre høyre og venstre fløy har funnet hverandre i redselen for utenlandsk arbeidskraft? Er det immigrantene som skal integrere seg i den nasjonale kulturen, eller er det mer nasjonalstatene som bør inkluderes i den globale felleskulturen?
■ Alenegang vs. samarbeid: Står fattige land sterkest når alle forhandler sammen (multilateralt), som i WTO, eller når for eksempel Botswana forhandler alene mot USA (bilateralt)?
■ Handel vs. arbeiderrettigheter: Er etisk handel og frivillig samfunnsansvar løsningen, eller fungerer det mot sin hensikt? Er WTO eller FN det beste organet for å håndheve arbeidernes rettigheter?
Var vi hittar Senterpartiet är självklart. Det norska senterfolket står upp för självständighet och nationellt ägande, och de slår vakt om statskyrkan och ett starkt folkförsvar. De är också ledande i kampen för en sund, norsk och landsbygdsförankrad kultur. Senterpartiet har idag mycket mer gemensamt med Sverigedemokraterna än med Maud Olofssons parti. De svenska centerpartisterna vill profilera sig som mönsterliberaler och tar därmed helt och hållet avstånd från sitt ideologiska arv. Detta öppnar dörrar för Sverigedemokraterna som Maud inte kanske hade räknat med.
torsdag 1 maj 2008
Tema ideologi: Frihet kräver rättvisa
Idag firas Första Maj över hela världen, så även i Göteborg där socialdemokraterna tågar under parollen "Frihet kräver rättvisa". Denna paroll har socialdemokratin på intet sätt patent på. Även för nationaldemokrater världen över är begrepp som nationell frihet och social rättvisa centrala. Man kan uttrycka det som att "utan nationell demokrati - ingen social demokrati" och "utan social demokrati - ingen nationell demokrati". En livskraftig välfärdsstat/socialstat kan bara byggas på nationalstatens grund. I ett mångkulturellt samhälle där människor inte känner naturlig samhörighet, och inte ens talar samma språk, blir stora välfärdsreformer mycket svåra att genomföra och de sociala framstegen uteblir. Omvänt gäller att ett folk inte är fritt så länge det förtrycks av utländska fogdar eller egna herrar. Historien visar dock att förtryckta folk reser sig och att kampen för nationell frihet och social rättvisa går hand i hand.
Under maj månad ska Folkhemmet Göteborg ge sig ut på en ideologisk resa till några av våra grannländer för att studera hur man ser på demokratin ur ett nationellt och socialt perspektiv. Följ gärna med!
Under maj månad ska Folkhemmet Göteborg ge sig ut på en ideologisk resa till några av våra grannländer för att studera hur man ser på demokratin ur ett nationellt och socialt perspektiv. Följ gärna med!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
