Bevarandets politik i Centerrörelsen

På Sverigedemokraternas valkonferens i Stockholm den 27 mars kunde jag glädjas åt att en rad före detta centerpartister deltog som ombud. Mikael Jansson, femma på riksdagslistan, började sin politiska bana som centerpartist i Örebro. Partiveteranen Joakim Larsson var i sin ungdom medlem i CUF, och både Daniel Rondslätt och Stefan Lundkvist var distriktsordförande i samma ungdomsförbund. På plats i Stockholm var också Sven Niklasson från Kungälv som nyligen bytt från C till SD. Jag själv har en bakgrund som ombudsman i CUF och som ordförande för Centerpartiet i Skövde.
Nedanstående artikel författades av mig under min tid i Centern då jag fortfarande hade förhoppningar om att partiets liberaliseringstrend var en ideologisk modenyck. Dessvärre hade jag fel. Texten som publicerades i den konservativa tidskriften Contextus får avsluta bloggens tema (29 december - 30 mars) om ekonationalism, natur- och kulturkonservatism och populism.

/Patrik Ehn

Bevarandets politik i Centerrörelsen

”Efter andra världskrigets slut blev Sverige ett rikt land och kunde lägga sig till med vad man kallar välstånd. Vi fick det helt enkelt bra. Om det är rättvist eller inte kan man diskutera. Vi slapp kriget och industrin byggdes ut och till industrin gick böndernas barn. Bondesamhället upphörde och vårt land blev ett nytt land, där det inte var säkert att man kände sig riktigt hemma. På tio år, mellan 1950 och 1960, lade man ner Bonde-Sverige med en fart av omkring 3000 småbruk om dagen. Man trodde på stora enheter, stora kommuner och att det för all framtid skulle finnas arbete i städerna. Vi fick det materiellt bättre naturligtvis, men vi förbrukade något som man kanske med ett enkelt ord kunde kalla frid. Vi blev i det nya landet främlingar för varandra. Med småbrukaren försvann småhantverkarna och småbutikerna och den lilla kammaren där gammelmormor låg sjuk, och den lilla skolan och den lilla grisen och den lilla dansbanan. Allt som varit var icke mer. Allt överskådligt smått förklarades olönsamt, ty trollformeln till lycka hette lönsamhet.”

Orden är Stig Claessons och citerades i Centerpartiets bok Valpraktikan. Det var Valpraktikan som öppnade mina ögon för Centerpartiet 1994.
Bevarandets politik har tagit sig olika uttryck i europeisk historia. De politiska bonderörelserna bildades som en reaktion på industrisamhällets avigsidor. Ett slags folklig konservatism vände sig mot socialisternas och liberalernas materialistiska framstegsiver. För många bondeförbundare representerade arbetet vid jorden en livsform av särskilt värde. Den nya bondeentusiasmen som till exempel P J Rösiö, Carl M Pettersson I Ugglehult och Anders Larson-Kilian väckte i början av 1900-talet i front mot urbaniseringen var otvivelaktigt av betydelse för en politisk bondesamling. Industrialismen fördärvade folket både fysiskt och andligt, förkunnade Rösiö, jordbruket var nödvändigt för att ”hålla folkanden hög och ren”. Uttryck för bondeidealismen fanns också i den svenska dikten som hos Carl Larsson i By i Till bönderna:

Och det är vida förnämare
att gå som en karl bakom plog och harv
än att taga sitt bröd som krämare
med ocker på andras tarv.

En viktig beståndsdel i det centerideologiska tankegodset är idén om småskaligheten. Odalbonden – den självägande arbetaren – är symbolen för föreningen av det som många har sett som motkrafterna i vår tid, nämligen arbete och kapital. Centerpartiet är ett klassiskt småföretagarparti som ofta förespråkat den kooperativa företagsformen. Ett småskaligt näringsliv sprider ägandet och gör det personligt och lokalt. Med småföretagsamheten blir fler människor delaktiga och därmed ansvariga. Ett småskaligt näringsliv gör också samhället mindre sårbart. Det gäller också för ett småskaligt energisystem. Att kunna odla sin egen basmat och basenergi är ovärdeligt. Det skapar oberoende, och oberoende är viktigt för en rörelse med bonderötter.
Små kommuner och kommunalt självstyre främjar medborgarnas delaktighet. Småskaligheten går hand i hand med decentralismen som vänder sig mot såväl röd som blå koncentrationspolitik. Statens och storfinansens makt ska begränsas. Byråkraten och plutokraten representerar två doktriner som centerideologin vänder sig emot, socialismen och liberalismen.
De nordiska centerpartiernas småskaliga svar på de växande storstädernas växande problem samlades i idén om lokalsamhället. Om familjen är den första, så är lokalsamhället den andra av de tre naturliga gemenskaper som centerideologin betonar. Lokalsamhället är en gemenskap av människor i områden som fungerar som självständiga sociala enheter. Det har en inre samhörighet och är ett mindre och naturligt geografiskt område.
Närheten till boende, arbete, skola och service är viktig. Lokalsamhällen fungerar bra och främjar tillhörighet och ansvarskänsla. I omgivningar som är översiktliga och som ger närhet och trygghet kan invånarna själva avgöra vad som är bäst för sin närmiljö. I lokalsamhället kan mycket av dagens kommunala service skötas på ideell basis. Det ser vi i de framväxande byalagen i Sverige. Lokalsamhället är den nya tidens motsvarighet till bondesamhällets bygemenskap.
När jag gick mitt sista år i grundskolan var det vattentäta skott mellan skolämnena. Idrott, hemkunskap och biologi hölls isär. Nu vet ju de flesta att motion, kost och miljö tillsammans har betydelse för vår hälsa. Helhetssynen är centerideologins andra gröna nerv, och även här har bondearvet en central roll. För den preindustrielle bonden var ekonomin direkt beroende av ekologin. Bonden levde av och med naturen. För en människa som sår och skördar och som lever med årets växlingar är kretsloppstänkandet givet. Centerpartiet fick sin gröna färg 1929. Då var den redan etablerad som den europiska landsbygdsrörelsens färg. Att människan är en del av naturen är en självklarhet. Vem kan förstå det bättre än ett före detta bondeförbund?

Människa och miljö. Natur och kultur. Allting hänger ihop. På det standar som ledde 1914 års bondetåg stod det i broderade bokstäver Forntid-Framtid. Denna anda lyfts fram i boken Annerledeslandet av Anne K. Grimsrud och Per-Olaf Lundteigen. Den senare är Senterpartiets nuvarande partisekreterare. Begreppet Annerledeslandet rymmer två saker: Att ta vara på det bästa i sin egen kultur samtidigt som man har ”visjoner om – og vilje til – att strekke seg etter noe bedre”. Det norska bondepartiets program från 30-talets början inleds med orden ”Bondepartiet ser landsens sin framtid og lukka utløysande sammenknytt med ei utvikling som er bygd på nasjonal og kristelig grunn”. Än idag är det Senterpartiet som starkast tar ställning för nationalstaten och folkkyrkan.
Kampen för nationalstaten är mycket tydligare i den norska centerrörelsen än i den svenska. I Norge var det Senterpartiet och Anne Enger Lahnstein som stod i spetsen för EU-motståndet. Senterpartiet slår vakt om Norges politiska självständighet, men också den ekonomiska. Detta får konsekvenser för partiets syn på globaliseringen. Lundteigen och Grimsrud citerar Keynes: ”Jeg sympatiserar med dem som vil redusere heller enn å öke den ökonomiske intergrasjon mellom nasjonene. Ideer, kunnskap, kunst, gjestfrihet og reiser – dette er ting som i sin natur bör være hjemmelagde, så sant det med rimelighet lar seg gjøre. Og framför alt, la finanskapitalen primært være nasjonal”.
Nationalstaten som form främjar demokratin i små länder som de nordiska, men nationalstaten har också ett innehåll som är demokratiskt gynnsamt. Detta uttrycks i Senterpartiets principprogram från 1995: ”En av forutsetningene for et demokrati er at innbyggerna föler tilhørighet til et felleskap. Nasjonalstaten gir etter Senterpartiets mening den beste ramma for ett slikt felleskap. Kulturelt rotfeste er viktig i en tid med mange og raske omstillinger”.
Nationen eller folket är centerideologins tredje naturliga gemenskap. Denna gemenskap har i Sverige utsatts för påfrestningar i och med de senaste årtiondenas invandring till vårt land. Den snabba förändringen från homogen nation till mångkulturellt samhälle gör att många svenskar känner sig lika främmande för den allsmäktiga utvecklingen som människorna i Slas berättelse.
Centern är en socialkonservativ rörelse, vilket är raka motsatsen till ett neoliberalt storstadsparti. Idag görs dock på sina håll ivriga försök att knyta centerideologin till liberalismen. Det är fel. Varje möte med liberalismen är i grund och botten en kulturkrock mellan Sverige och Stockholm, mellan Moder Jord och Mammon, mellan bondeklass och borgarklass. Den svenska centertraditionen är i grunden svensk och starkt knuten till jorden och folket som brukat den. Centerrörelsen har ingen Mill eller Marx. Centersjälen finner man i rörelsens sångböcker, och den uttrycks kanske bäst i Bondens visa.

Jag är så glad, jag är så fri!
Min är den jord jag plöjer,
och icke lagens tyranni
mig under oket böjer.
Jag är ej mera någons träl.
Jag strävar för mitt eget väl.
Jag ger min skatt, gör rätt och skäl
och egna fåror plöjer.
Mitt hus på egen grund jag har,
dess låghet ej besvärar.
Det öppnas gärna för en var,
som Gud och frihet ärar.
Min mat är enkel och min dryck,
vars dropp från klippan flyter tryggt.
Jag den dock aldrig, om jag fick,
mot läckra rätter byter.
När granna kläder andra sig
med mindre skäl förnöja,
den jord jag föder föder skänker mig
min gråa vallmarströja.
När den är hel och ren och varm
och spunnen vid min hustrus barm
och vävd utav min dotters arm –
kär är mig denna tröja.

Den ryska populismen

Den ryska (och den amerikanska) populismens uppgång sammanföll med avskaffandet av den ryska livegenskapen (och det amerikanska slaveriet). I Ryssland blev feodalherren i stället godsägare och för många ryssar förbyttes träldomen till ett löneslaveri. De ryska populisterna kallades narodniker (av ryskans ”narod” som betyder folk/nation). Narodnikerna betraktade den kejserliga regeringen och dess byråkrati som både monstruös och förlegad, och man ville uppnå jämlikhet, trygghet och välfärd för alla ryssar. Narodnikerna ansåg dock inte att samhällets sociala och ekonomiska framsteg nödvändigtvis var knutna till industrialismen och därmed förkastade man den historiska materialismen och marxismens tes om att kapitalismen är nödvändig för att uppnå ett socialt rättvist samhälle. Tvärtom ansåg de ryska populisterna att den industriella revolutionen med dess arbetsdelning och specialisering hade påverkat de europeiska folken negativt, framförallt socialt och kulturellt. Narodnikerna framhöll i stället den ryska bygemenskapen miren (av ryskans ”mir” som betyder både värld och fred) som ett idealsamhälle (jämför med lokalsamhället) där enhet, helhet och närhet var ledorden . Rörelsen betraktade den ryske bonden som bäraren av värden som enkelhet, traditionalism och solidaritet. Narodnikerna efterträddes ideologiskt av det socialrevolutionära partiet som blev det stora bondepartiet i Ryssland i början av 1900-talet. Partiet förbjöds av bolsjevikerna efter 1917 års revolution men dess medlemmar fortsatte att strida i inbördeskriget under grön flagg mot såväl de röda som de vita. De röda gick vinnande ur striden och den ryska miren slogs sönder i den kommunistiska kollektiviseringsprocessen.

Den amerikanska populismen

Efter det amerikanska inbördeskrigets slut uppstod en rad bondeallianser som försökte påverka de etablerade partierna Demokraterna och Republikanerna att förbättra förhållandena för den amerikanska landsbygdsbefolkningen. När man inte fick gehör skapade man ett tredje självständigt parti som fick namnet Folkets Parti men som kallades för populisterna. Populisterna hade en lång erfarenhet av organisationsarbete bland farmarbefolkningen och organiserade både självägande bönder och arrendatorer, men även många lantarbetare och industriarbetare anslöt sig till partiet. Man utövade hårt kritik mot de etablerade partierna och den till dessa hårt knutna ekonomiska och byråkratiska eliten. Populisternas politiska program bestod av en rad förslag som syftade till att demokratisera den politiska processen, men det rörde också många frågor som var knutna till jord, arbete och kapital. Till exempel krävde man förbud mot utländskt ägande av jorden, åtta timmars arbetsdag och begränsning av trusternas makt. Man engagerade sig hårt i infrastrukturfrågor och förespråkade att järnvägar, post, telegrafi och telefoni skulle ägas och drivas av staten i folkets intresse. Det populistiska partiet hade en kortvarig men omvälvande inverkan på amerikansk politik och hade som mest 10 kongressmän, 5 senatorer, 4 guvernörer och 345 ledamöter i 19 av de 44 delstatsregeringarna. Partiet utmanövrerades dock av Demokraterna som till viss del övertog deras agenda.

Populismen och folkviljan

Under 1800-talet växte det fram två ideologier med folket i fokus. Nationalismen (av latinets natio) lade vikten vid den kulturella betydelsen av begreppet folk, medan populismen (av latinets populus) ville ta tillvara folkets sociala kraft för att utmana den politiska, ekonomiska och kulturella eliten. Populismen kan ses som en bärare av det folkliga/demokratiska men även det småskaliga/decentralistiska tankegods som ofta präglat många folkrörelser. Även demokratin (av grekiskans demos) utgår från folket och betonar dess politiska rättigheter.
Det enda parti i Sverige som förvaltar arvet från alla dessa tre idéer är Sverigedemokraterna som själva beskriver sig som den nya folkrörelsen. Dessvärre har begreppen nationalism och populism använts av de som står längst från folket för att beskriva nationell frihet och folkvilja som något dåligt.
Folkviljan manifesteras tydligast i folkomröstningar. I 1994 års folkomröstning om EU-medlemskapet stod de tre mindre partierna Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet på nej-sidan. Övriga partier var för ett medlemskap trots att S, C och KD kämpade med starka interna motsättningar. Det tyngsta argumentet mot EU var det demokratiska. Mot detta ställde framförallt S, M och FP det ekonomiska argumentet som C och KD försökte mjuka upp med vaga fredsargumentet. Ja-sidan backades upp av såväl LO som SAF.
I folkomröstningen om införandet av euron nio år senare var det samma laguppställningar, men med den skillnaden att Centerpartiet anslöt sig till nej-sidan. Liknande positioner gällde även i folkomröstningen 1980 då C, VPK och KDS representerade linje tre som ville ha en snar avveckling av kärnkraften. S och FP samsades under linje tvås banér och moderaterna drev linje ett. S, M och FP tog stark hänsyn till industrins behov av elkraft och fick liksom i de senare folkomröstningarna facket och näringslivet med sig.
Sammantaget kan man se att partier som SD, MP, V och i viss mån C ofta ställt sig mot det politiska och ekonomiska etablissemanget i Sverige. Detta har även gällt på lokal nivå, t ex när den dåvarande centerpartisten och senare sverigedemokraten Sven-Olle Olsson drev fram den berömda folkomröstningen i Sjöbo. Ett aktuellt exempel är frågan om trängselskatt där Sverigedemokraterna som enda parti i Göteborgs kommunfullmäktige ställde kravet på folkomröstning i frågan.
Moderaterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet har hållit en annan demokratisk linje, och trots att de i de två senaste valen tillsammans fått mer än två tredjedelar av rösterna är deras politik ofta på kollisionskurs med vad svenska folket tycker och tänker. I valet 1994 fick EU-förespråkarna 87% av rösterna, men i folkomröstningen två månader senare bar de bara upp en knapp majoritet.