Mauds och Monas girighet

Maud Olofsson har tydligen tre heltidsjobb och vill ha betalt för det. Den första frågan man ställer sig är: När sover kvinnan? 3x8=24 fick man lära sig i skolan, och dygnet har exakt 24 timmar. Det andra som slår en är girigheten. Maud Olofsson har 1 212 000 kronor i årslön för ministersysslorna och 450 000 kronor i årsarvode från centerpartiet. Socialdemokraterna vill inte vara sämre. Mona ska minsann ha en årslön som motsvarar statsministerns och därför fyller partikassan på så att hennes lön kommer upp i blygsamma 1 512 000 kronor per år.
Det tredje och kanske mest tragiska i allt detta är att Maud och Mona tillhör två gamla folkrörelser - landsbygdsrörelsen och arbetarrörelsen - där ekonomisk återhållsamhet för inte så länge sedan var en dygd. Detta ideal är som bortblåst och det är också därför som ett nytt parti knackar på riksdagens port, redo att blåsa liv in den gamla fina svenska folkrörelsetanken.

Odell slår till igen

Huruvida Mats Odell är kristen fundamentalist eller inte ska vi låta vara osagt. Att han är marknadsfundamentalist står nu dock utom allt tvivel. Kommun- och finansmarknadsministern har tidigare försökt visa sig på styva linan vad gäller utförsäljning av den svenska statens tillgångar. Här har han dock blivit tvungen att hejda sig efter det senaste halvårets börsnedgångar och värdeminskningar. Han vill trots allt inte sälja när det är köpläge. Ideologiskt ser han dock inget hinder i att sälja ut svenska strategiska tillgångar, men en logisk kullerbytta blir det när de intresserade köparna visar sig vara andra stater.

Mats Odells senaste korståg riktar sig mot allmännyttan. De allmännyttiga bostadsbolagen ska inte få bekosta "underhåll på en omotiverat hög nivå och inte heller ådra sig kostnader för till exempel lekplatser eller verksamhet av social karaktär, om dessa inte bidrar till en bättre lönsamhet". Politiker från alla partier höjer sina röster mot förslaget. Det bästa för Sverige vore om Mats Odell avgår som minister och flyttar till någon ö i Engelska kanalen.

Johansson vs Sahlin

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har nu vetenskapliga belägg för vad de allra flesta göteborgare redan vet, nämligen att kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson är betydligt mer populär än sitt parti i rikets andra stad. Tusentals göteborgare som annars inte skulle ha lagt sin röst på (s) gjorde detta just för att socialdemokraterna representeras av Göran Johansson.

Eftersom Göran Johansson meddelat att han tänker avgå innan valet 2010 ställer detta till problem för (s)-distriktet i Göteborg. Socialdemokraterna kommer att förlora många röster, och med tanke på Göran Johanssons tidigare utspel i invandringsdebatten kommer sannolikt en hel del av dessa röster att tillfalla Sverigedemokraterna.

Nollåttan Mona Sahlin är Göran Johanssons raka motsats i socialdemokraternas interna invandringspolitiska debatt. Nu har hon redan bestämt sig för att ha sin valfinal på Götaplatsen och att Göteborg ska bli hennes och partiets skyltfönster. Mona säger att hon vill ”satsa väldigt, väldigt mycket på Göteborg”. Om dessa satsningar betyder att hon vill lansera sina egna idéer i Göteborg kan Sverigedemokraterna räkna med många tusen nya röster i valet till kommunfullmäktige 2010.

Unga arbetslösa väljer SD

Enligt Sifos marsmätning saknas bara 0,3 procent av rösterna för att Sverigedemokraterna ska ta sig in i Sveriges riksdag. Resultatet 3,7 procent visar att SD är på rätt väg. Starkast stöd har partiet bland de glömda svenskarna. I gruppen arbetslösa väljer 12,6 procent SD, och i gruppen förstagångsväljare får partiet 7,3 procent av väljarsympatierna. 5,9 procent av männen och 5,3 procent av LO-medlemmarna skulle lägga sin röst på partiet om det vore val idag.

Socialt katastroftillstånd

Numera är det en väletablerad sanning att det råder socialt katastroftillstånd i de (s)-styrda kommunerna Malmö, Göteborg och Södertälje pga av den förda invandringspolitiken. Idag tar Södertälje emot fler flyktingar från Irak än vad hela Nordamerika gör, och detta enligt Mona Sahlin själv. Monas lösning på problemet är dock inte minskad invandring, utan tvångsåtgärder för att försätta andra kommuner i samma sociala katastrofsituation. Socialdemokraterna föreslår utan omsvep att alla kommuner ska tvingas att ta emot invandrare. Mona Sahlin säger också tvärt nej till regeringens mycket försiktiga förslag att villkora anhöriginvandring med krav på bostad och arbete. Den enda oppositionspolitik som socialdemokraterna har att erbjuda är förslag som leder ännu snabbare mot en samhällskollaps.

Välfärdsstaten krackelerar

Efter en och en halv månads intensivt propagandaarbete mot det saudiska moskébygget på Hisingen är Folkhemmet Göteborg tillbaka igen. Kampen mot det mångkulturella samhället (och i det här fallet islams utbredning specifikt) är också en kamp för den svenska välfärden eftersom vi vet vilka enorma resurser dagens invandringspolitik slukar. Vi vet också att många invandrargrupper har inte någon kulturell möjlighet att anpassa sig i Sverige. Detta får givetvis både ekonomiska och sociala följder. Vem inbillar sig att en invandrare som inte känner någon gemenskap med det svenska folket har någon större lust att arbeta och betala skatt för att bidra till den svenska välfärden? Låt oss ta en pizzabagare som exempel. Denne arbetar säkert flitigt men ofta svart. Pengarna som han inte betalar i skatt skickar han hem till släktingar i hemlandet tills dess att släkten får uppehållstillstånd med tillhörande bidrag i det förlovade landet Sverige. Resultatet blir att den svenska välfärdsstaten krackelerar.