Kina och internationalismen

Så är då de Olympiska sommarspelen igång, och som alltid är detta en internationell fest i dess rätta mening. Under varje OS-invigning marscherar ungdomar från hela världen in på OS-arenan under respektive nationsflagga. Det är detta som är sann internationalism. Politik och idrott hör ihop, och som ett brev på posten kommer protester av mer eller mindre våldsamt slag från Kinas geografiskt och kulturellt mer perifera provinser som de autonoma republikerna Tibet och Xinjiang. Man kan förstå att det buddistiska Tibet och det muslimska Xinjiang känner sig kvävda av den ateistiska regimen. Kina har ju som bekant transformerat sitt ekonomiska system från kommunism till kapitalism, men dessa två ideologier upplevs som lika gudlösa oavsett vilken religion man bekänner sig till. Problemet för stora delar av befolkningen i Tibet och Xinjiang är att de inte känner någon kulturell samhörighet med Kina oavsett vilken ekonomisk lära som är på modet. Dessa autonoma provinser eftersträvar nationell frihet. Därför kan det vara på sin plats att påminna om vad förra seklets mest betydelsefulla kines sade. I ett av sina tal ställde sig Mao frågan om en internationalist samtidigt kan vara patriot. Hans svar var att den som är internationalist också måste vara patriot, och omvänt att den som slåss för det egna folkets frihet också måste stödja andra nationers frihetskamp.