Ryssland och realismen

I studiet av internationella relationer brukar man tala om olika perspektiv som styr synen på relationer stater emellan. Enligt realismen har stater en inbyggd strävan efter makt som gör att de kommer i konflikt med varandra för eller senare. Hur konflikten ser ut beror på omständigheterna, men ytterst avgörs maktkampen av den militära styrkan i krig. Enligt den realistiska världsbilden accepterar inte staten någon högre auktoritet än sig själv och andra stater ska avskräckas från anfall genom egen militär styrka.
Den senaste händelseutvecklingen i Kaukasus visar att realismens sätt att se på världen inte är främmande. Det är bara för oss att inse att Ryssland liksom många andra stater i världen har geopolitiska ambitioner. Sveriges problem är att vi har stormakten Ryssland till granne, och frågan är vad det kan få för konsekvenser för Sverige.

- Vad händer om Ryssland motiverar ett militärt ingripande i någon av de baltiska staterna med motiveringen att skydda etniska ryssar där?
- Vilka konflikter kan den planerade gasledningen i Östersjön leda till?
- Hur påverkar de amerikanska robotbaserna i Polen kapprustningen i vårt närområde?
- Hur ser militariseringen av Barentsregionen ut?

Frågorna är många, men verkar inte ställas av Sveriges regering. Regeringen frågar sig helt enkelt inte vilka våra säkerhetsbehov är, utan avvaktar och ser hur mycket pengar som möjligen blir över till vårt försvar när övriga offentliga kostnader är täckta. Moderaterna har övergett sin gamla försvarspolitik till förmån för nedrustning och ensidig fokusering på insatser i Afrika och Asien, och därför är Sverige i starkt behov av en politisk kraft i riksdagen som vill försvara vårt land på hemmaplan. Kort sagt: Sverige behöver en realistisk försvarspolitik.

Kina och internationalismen

Så är då de Olympiska sommarspelen igång, och som alltid är detta en internationell fest i dess rätta mening. Under varje OS-invigning marscherar ungdomar från hela världen in på OS-arenan under respektive nationsflagga. Det är detta som är sann internationalism. Politik och idrott hör ihop, och som ett brev på posten kommer protester av mer eller mindre våldsamt slag från Kinas geografiskt och kulturellt mer perifera provinser som de autonoma republikerna Tibet och Xinjiang. Man kan förstå att det buddistiska Tibet och det muslimska Xinjiang känner sig kvävda av den ateistiska regimen. Kina har ju som bekant transformerat sitt ekonomiska system från kommunism till kapitalism, men dessa två ideologier upplevs som lika gudlösa oavsett vilken religion man bekänner sig till. Problemet för stora delar av befolkningen i Tibet och Xinjiang är att de inte känner någon kulturell samhörighet med Kina oavsett vilken ekonomisk lära som är på modet. Dessa autonoma provinser eftersträvar nationell frihet. Därför kan det vara på sin plats att påminna om vad förra seklets mest betydelsefulla kines sade. I ett av sina tal ställde sig Mao frågan om en internationalist samtidigt kan vara patriot. Hans svar var att den som är internationalist också måste vara patriot, och omvänt att den som slåss för det egna folkets frihet också måste stödja andra nationers frihetskamp.

Socialdemokrater blir Sverigedemokrater

En före detta socialdemokratisk representant i Köpenhamns rådhus har nu lämnat socialdemokratin för att ansluta sig till Dansk Folkeparti. Den före detta socialdemokraten motiverar sitt beslut med att Dansk Folkeparti övertagit socialdemokraternas roll som det parti som bäst slår vakt om allmänhetens rättigheter. Att byta parti är ett logsikt beslut som även många svenska socialdemokrater gör. I Göteborg har Sverigedemokraterna fått flera nya medlemmar som lämnat socialdemokratin bakom sig. Dessa människor upplever att Mona Sahlin kapat banden till många värderingar som den gamla socialdemokratin stod för. I stället ser man Sverigedemokraterna som den sanna förvaltaren av folkhemstanken och den svenska modellen.