Tunisien blev liksom Marocko självständigt från Frankrike våren 1956. Algeriets frigörelse från kolonialherren i Paris blev som bekant våldsammare och skulle dröja till 1962. Algeriet och Tunisien blev republiker med auktoritär ledning, men när folket revolterar i Tunisien idag är det ett riskabelt rop på politisk frihet. Upplysta tunisier vet vad fria val kan innebära för islamismens framfart i ett korrumperat land med hög andel fattiga och lågutbildade medborgare. När enpartisystemet avskaffades i Algeriet 1989 bildades ett islamistiskt parti (FIS) som vann övertygande i de kommande valen. Militären ingrep och ett inbördeskrig följde (Bioaktuella filmen ”Gudar och människor” utspelar sig för övrigt i 90-talets Algeriet).
Även Egyptens regering har haft problem med en stark islamistisk opposition i form av Muslimska brödraskapet som bildades i landet 1928. Med sitt krav på social rättvisa i islams namn har brödraskapet utmanat många korrupta arabiska ledare. Brödraskapet har även inspirerat den islamistiska oppositionen i Tunisien, men islamisterna i Tunis fattiga förorter är inte på långa vägar så starka som i Egypten eller Algeriet. Militären skulle med stor sannolikhet inte heller tillåta något islamistiskt inflytande över politiken, men om arabiska (civila och militära) ledare på allvar vill undvika att islamistiska rörelser växer sig starka får de nog försöka förstå hur en officer och politiker som Nasser en gång i tiden kombinerade en antiimperialistisk nationalism med sociala och ekonomiska framsteg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar