Presidentens utmanare

Om drygt ett år är det presidentval i Frankrike. Nicolas Sarkozy kommer då att utmanas av sin forne partikamrat Dominique de Villepin. Villepin har en intressant bakgrund. Han föddes i Marocko och växte upp i Venezuela. Fadern Xavier var diplomat och det blev också sonens yrkesbana. Under 80-talet fungerade Villepin som utrikespolitisk rådgivare åt Jacques Chirac. Chirac blev diplomatens väg in i den franska politiken och mellan åren 2002 och 2007 var Villepin i tur och ordning utrikes-, inrikes- och premiärminister. Som utrikesminister gjorde han (tillsammans med sina kollegor från bland annat Tyskland och Ryssland) sig känd som en stark kritiker av USA:s invasion av Irak. Sarkozys och Villepins syn på utrikespolitiken skiljer sig tydligt åt, och inrikespolitiskt är Villepin inte lika hårdför som presidenten. Villepin bildade förra året ett nytt parti som kommer att fungera som hans kampanjapparat i presidentvalet.
Från ett annat håll utmanas Sarkozy av Marine Le Pen som tagit över ordförandeskapet i Front National efter sin far som lett partiet sedan det grundades 1972. I presidentvalet 2002 lyckades Jean-Marie Le Pen med bedriften att ta sig till andra omgången i presidentvalet genom att besegra socialistpartiets kandidat Lionel Jospin. Det ska bli intressant att se hur dottern kommer att utveckla partiets politik det kommande året. Hon har själv uttryckt att politiken behöver breddas och att partiet behöver moderniseras.

Karthago. Quo vadis?

Tunisien blev liksom Marocko självständigt från Frankrike våren 1956. Algeriets frigörelse från kolonialherren i Paris blev som bekant våldsammare och skulle dröja till 1962. Algeriet och Tunisien blev republiker med auktoritär ledning, men när folket revolterar i Tunisien idag är det ett riskabelt rop på politisk frihet. Upplysta tunisier vet vad fria val kan innebära för islamismens framfart i ett korrumperat land med hög andel fattiga och lågutbildade medborgare. När enpartisystemet avskaffades i Algeriet 1989 bildades ett islamistiskt parti (FIS) som vann övertygande i de kommande valen. Militären ingrep och ett inbördeskrig följde (Bioaktuella filmen ”Gudar och människor” utspelar sig för övrigt i 90-talets Algeriet).
Även Egyptens regering har haft problem med en stark islamistisk opposition i form av Muslimska brödraskapet som bildades i landet 1928. Med sitt krav på social rättvisa i islams namn har brödraskapet utmanat många korrupta arabiska ledare. Brödraskapet har även inspirerat den islamistiska oppositionen i Tunisien, men islamisterna i Tunis fattiga förorter är inte på långa vägar så starka som i Egypten eller Algeriet. Militären skulle med stor sannolikhet inte heller tillåta något islamistiskt inflytande över politiken, men om arabiska (civila och militära) ledare på allvar vill undvika att islamistiska rörelser växer sig starka får de nog försöka förstå hur en officer och politiker som Nasser en gång i tiden kombinerade en antiimperialistisk nationalism med sociala och ekonomiska framsteg.

Nationalismen som överideologi

I slutet av 1980-talet tågluffade jag runt i ett Europa som fortfarande var delat av järnridån. Ungern som var ”den gladaste baracken” öster om ridån var dock möjligt att besöka med svenskt interrailkort. Våren 1988 hade Viktor Orbán bildat Alliansen av unga demokrater (Fidesz) och i Budapest blev jag ögonvittne till hur polisen med våld försökte stoppa de unga demokraternas demonstrationer.
Efter de första fria valen efter realsocialismens fall 1990 bildade Ungerskt demokratiskt forum (MDF) regering med József Antall som premiärminister. 1994 förlorade MDF regeringsmakten och när den återvanns 1998 hade Viktor Orbáns Fidesz tagit över rollen som ledande högerparti.
Fidesz bildade liksom MDF regering med FKgP, det ungerska småbrukar- och lantarbetarpartiet. FKgP bildades 1908 och vid det första fria valet efter andra världskriget fick partiet nära 60% av rösterna. I början av år 2000 träffade jag FKgPs internationella sekreterare i Budapest. Vi samtalade en eftermiddag och det stod klart att de agrara partierna i Centraleuropa orienterade sig i en annan riktning än de nordiska centerpartierna. Ungrarna liksom polackerna kände sig mer hemma i det konservativa och kristdemokratiska lägret.
Igår tog Ungern över ordförandeklubban i den Europeiska Unionen och därmed leds EU av den ungerske premiärministern Viktor Orbán. I sitt inledningstal nämnde inte Orbán unionens fyra friheter. I stället betonade han den europeiska civilisationens gemensamma värden och historia. Socialdemokratiska och liberala skribenter har förfasat sig över Fidesz förvandling från en ungdomlig liberal rörelse till ett konservativt statsbärande parti. Till saken hör dock att nationalismen alltid varit Fidesz överideologi. När Orbán som ung upprorsledare krävde fria val och att de sovjetiska trupperna skulle lämna Ungern gjorde han det som nationalliberal. Då slogs han för det ungerska folkets frihet från inhemskt och utländskt förtryck. I mitten av 1990-talet då demokratin och självständigheten var vunnen rörde sig partiet helt logiskt i riktning mot nationalkonservatismen.
Både MDF och Fidesz kan beskrivas som sociala högerpartier. Socialistpartiets företrädare har efter murens fall mest gjort sig kända för att sko sig själva. Efter murens fall gick det en privatiseringsvåg över landet och den socialistiska nomenklaturan blev över en natt privata storföretagsägare när statlig egendom köptes för en forint.
Jag har besökt Ungern ett tjugotal gånger och på så sätt haft förmånen att lära känna landet och folket väl. Igår var det med glädje jag såg Belgien lämna över EU-ordförandeskapet till Ungern och Orbán. Fidesz är något så fantastiskt som ett nationalistiskt parti som slår vakt om den europeiska civilisationen.