Ur askan i elden

Efter andra världskriget ockuperades västra Tyskland av västmakterna USA/Storbritannien/Frankrike och östra Tyskland av Sovjetunionen. Väst fick ett federalistiskt liberalkapitalistiskt system delvis efter amerikansk modell. De dominerande partierna var socialdemokraterna och kristdemokraterna. Det lilla liberala partiet agerade ofta kungamakare då deras mandat behövdes för att säkra något av de två större partiernas majoritet i förbundsdagen.
Östra Tyskland blev kommunistiskt delvis efter sovjetisk modell. Det kommunistiska och det socialdemokratiska partiet slogs samman till det statsbärande Tyska Socialistiska Enhetspartiet. Vid sidan av detta parti fanns fyra erkända partier, ett liberaldemokratiskt, ett nationaldemokratiskt, ett kristdemokratiskt samt ett bondeparti. Under det styrande partiets ledning sammanfördes dessa på en enhetlig vallista där även fackföreningar fanns med. Trots att dessa partier var representerade i folkkammaren hade de i praktiken liten politisk makt.
I årtionden kämpade det tyska folket för ett återförenande. Nationalister från hela Europa deltog i kampen eftersom ett delat Tyskland också innebar ett delat Europa. Socialister och liberaler var inte alls lika angelägna att muren skulle falla. För tjugo år sedan föll så äntligen muren för det tyska folkets tryck och Tyskland kunde återförenades. Återföreningen skedde dock uteslutande på västs villkor och idag är många av de sociala rättigheter som var självklara för östtyskarna försvunna. Arbetslösheten i östra Tyskland är skyhög, kriminaliteten och drogmissbruket har ökat kraftigt och östtyskarna har dessutom berikats av amerikansk och turkisk kultur.
I morgon inleder de tyska socialdemokraterna sina partidagar i Dresden. Dessvärre kommer de inte att presentera någon väg framåt för för tyskarna. Tyskland behöver otvivelaktigt en samhällsmodell som grundar sig på annat än liberala och marxistiska antaganden. Tyskland behöver en nationalistisk regering som sätter det egna folket i första rummet.