Under året som gått har man kunnat läsa ut flera tendenser i det politiska opinionsläget. En tendens inom det borgerliga blocket är att centerpartiet och kristdemokraterna backar. Under november månad 2009 gjordes åtta olika mätningar av den politiska opinionen i Sverige. Ett genomsnitt av dessa visade att (c) och (kd) har ett stöd på 4,8 respektive 4,4 procent. Dessa två regeringspartier riskerar alltså att åka ur riksdagen vid nästa val, och har också i flera mätningar placerat sig under riksdagsspärren. På sikt är det logiskt att de försvinner, helt enkelt eftersom de inte har något att erbjuda de svenska väljarna. Dessa partier är att betrakta som ideologiskt döda.
Med (c) och (kd) ur leken kan man tänka sig en ny spelplan med två större partier i trettioprocentsklassen, socialdemokraterna och moderaterna, med var sin marxistisk (v) respektive liberal (fp) släpvagn på fem procent. Sverigedemokraterna och miljöpartiet kan mycket väl etablera sig på en tioprocentsnivå och spela mer fristående roller i en nytt politiskt landskap. I januari kommer Folkhemmet 031 att titta närmare på dessa två nya stjärnskott i svensk politik, vilka båda såg dagens ljus på det glada 80-talet. Folkhemmet 031 tackar för året som gått och ser fram emot 2010 som kommer att gå till historien som året då den svenska nationalismen fick sitt genombrott.
tisdag 29 december 2009
tisdag 8 december 2009
Globaliseringens gissel i Gävle och Göteborg
- Det är naturligtvis väldigt, väldigt tråkigt.
Det är näringsministerns kommentar till att tusen svenskar ser ut att förlora sina arbeten på Ericsson i Gävle.
- Det är en fruktansvärd tragedi för Gävle.
Det är vad Ericssons metallordförande har att säga till sina medlemmar innan de kastas ut i arbetslöshet.
Ericsson själva skyller på den nya tekniken när bolaget låter kvasten gå, men samtidigt passar man på att flytta över produktionen till låglöneländer.
Det räcker inte längre att regeringens och fackföreningarnas ansträngningar för att bevara svenska arbetstillfällen begränsar sig till ord. Det har ingen betydelse hur ledsna och upprörda politiska och fackliga företrädare förefaller vara inför fullbordat faktum på Volvo, Saab och Ericsson. När jobb och fabriker försvinner till Kina måste den fackliga och nationella kampen bli en.
Det är näringsministerns kommentar till att tusen svenskar ser ut att förlora sina arbeten på Ericsson i Gävle.
- Det är en fruktansvärd tragedi för Gävle.
Det är vad Ericssons metallordförande har att säga till sina medlemmar innan de kastas ut i arbetslöshet.
Ericsson själva skyller på den nya tekniken när bolaget låter kvasten gå, men samtidigt passar man på att flytta över produktionen till låglöneländer.
Det räcker inte längre att regeringens och fackföreningarnas ansträngningar för att bevara svenska arbetstillfällen begränsar sig till ord. Det har ingen betydelse hur ledsna och upprörda politiska och fackliga företrädare förefaller vara inför fullbordat faktum på Volvo, Saab och Ericsson. När jobb och fabriker försvinner till Kina måste den fackliga och nationella kampen bli en.
torsdag 3 december 2009
SD intar den tredje positionen
Ur Jimmie Åkessons tal på Sverigedemokraternas landsdagar:
En fråga som kommer att vara oerhört avgörande även i nästa val är förstås arbetsmarknadspolitiken. I finanskrisens spår och i den lågkonjunktur som vi nu befinner oss i kommer svenska löntagares trygghet att kraftigt försämras. Många har redan lämnat sina jobb och många, många fler blir det innan det vänder uppåt igen. Det är den verklighet som alla politiker och partier tvingas förhålla sig till när vi går in i valrörelsen nästa år.
Låt oss så här inledningsvis slå fast en sak som är lika självklar som den är enkel. Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb. Låt oss slå fast det.
Vi har idag – och det visade inte minst partiledardebatten tidigare i veckan – en väldigt cementerad blockindelning i riksdagen, med två väldigt tydliga alternativ.
Regeringens så kallade arbetslinje
Å ena sidan har vi den borgerliga regeringen, som sedan tillkomsten av Nya Moderaterna och den så kallade Alliansen kapat en traditionell socialdemokratisk retorik och bygger nu hela sin politik på den så kallade arbetslinjen.
Hur har det gått? I slutet av september var en kvarts miljon människor inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Det är drygt 100 000 fler än för ett år sedan. Arbetslöshetssiffrorna ser oerhört dystra ut framöver, vi går mot massarbetslöshet.
Samtidigt har hundratusentals löntagare lämnat a-kassorna efter regeringens försämringar. Nästa år kommer över 50 000 personer dessutom att lämna sjukförsäkringen – de utförsäkras – och ska ut och söka jobb.
Detta är verkligheten i en tid när konkurrensen om jobben, på grund av lågkonjunkturen och regeringens utbudspolitik, är oerhört mycket tuffare än på väldigt länge. Utsikterna för att få jobb är små. Det kommer att kosta. Och kostnaderna för detta hamnar slutligen på kommunerna, där pengar måste tas från kärnverksamheterna för att garantera de utförsäkrade en grundläggande trygghet. Välfärden blir lidande – inte minst skolan och omsorgen – men så klart också den allmänna offentliga servicen generellt.
Lärare, barnskötare, personal i hemtjänsten får gå hem. Det handlar om 60 000 jobb i välfärden som försvinner. De som blir kvar får arbeta mer och hårdare, med allt vad det kommer att innebära för exempelvis hälsan och i förlängningen sjukskrivningstalen. Samtidigt drabbas barn och äldre i sin tur av att servicen försämras. Det blir dyrare att vara gammal, när avgifter för exempelvis trygghetslarm eller ledsagning höjs samtidigt som man får sin mat på ännu konstigare tider än vad man är van vid eller tvingas i säng ytterligare någon timme för tidigt för att personalen inte räcker till. Tryggheten urholkas lite till...
Investeringar skjuts på framtiden för att kommunerna inte har råd att bära kapitalkostnaderna. Skolor, daghem och andra offentliga lokaler städas mer sällan av besparingsskäl. Underhåll och skötsel av fastigheter och parker blir eftersatt, också det av besparingsskäl. Även den sortens till synes enkla, oskyldiga besparingsåtgärder får konskekvenser på lång sikt, men de syns ofta inte innan mandatperioden är över och sen kan man alltid skylla på någon annan när fler skolbarn får astma eller gamla kulturbyggnader förfaller.
Detta är några av de vardagliga konsekvenserna av regeringens politik.
Arbetskraftsinvandring och lönedumpning
Vi har ju också – inte minst under EU-valrörelsen – riktat väldigt skarp kritik mot andra delar av regeringens arbetsmarknadspolitik, och då särskilt den del som gäller de nya reglerna för arbetskraftsinvandring.
En fri arbetskraftsinvandring – att i princip vem som helst från hela världen kan komma hit och konkurrera om de svenska jobben – kombinerat med en fri rörlighet inom Europa och – det jag pratade om tidigare – de kraftiga försämringarna i trygghetssystemen tydliggör regeringens ambitioner. Arbetsutbudet ökar. Och vad händer när utbudet av något ökar, jo då sjunker priset, i det här fallet priset på arbete. Vi får en lönedumpningseffekt.
Det vi ser är en klassisk, borgerlig lönedumpningspolitik. Den så kallade arbetslinjen är i själva verket lönedumpningslinjen.
Det här är inte uttalat, tvärtom, man förnekar det. Men man avslöjades för bara någon månad sedan, att man ser det här som en positiv effekt av den förda arbetsmarknadspolitiken, att människor är beredda att arbeta för lägre lön.
Det är tydligt, partivänner, att den här regeringen driver en politik som står i direkt motsats till svenska löntagares intressen.
Vänsterkartellens politik
Jag sa tidigare att vi har två tydliga alternativ i riksdagen, och det andra alternativet, vid sidan av den borgerliga lönedumpningslinjen, är alltså det som den rödgröna kartellen presenterat.
Och vad är det?
Ja, att döma av partiledaredebatten i onsdags är det inte särskilt mycket alls. Det enda konkreta av betydelse vi fick ut av den debatten var att Mona Sahlin vill höja skatten och höja ersättningsnivåerna i a-kassan.
Någon politik för att skapa jobb fick vi inte se, tvärtom vill man alltså göra det dyrare att arbeta genom skattehöjningar.
Vänsteralternativet i valet nästa år blir alltså en återgång till det som blivit socialdemokratins signum de senaste åren - bidragslinjen.
Trygghetslinjen
Här har vi alltså å ena sidan regeringens lönedumpningslinje, å andra sidan vänsterkartellens bidragslinje.
Partivänner, det här duger inte! Jag skulle vilja presentera det tredje alternativet i svensk politik för er; trygghetslinjen.
Jag är övertygad om, att om att slänger bort de ideologiska skygglapparna, bortser från olika särintressen, så kan man kombinera trygghet, rörlighet och tillväxt på arbetsmarknaden. Vi kan skapa en rörligare arbetsmarknad och samtidigt radikalt öka tryggheten för Sveriges löntagare.
Grunden till trygghet är tillgången på arbete, och grunden till tillgången på arbete är att företagen i vårt land vill, kan och vågar anställa. En annan förutsättning är att arbetskraften är anställningsbar.
Det krävs åtgärder för att göra det enklare att driva företag och att anställa, billigare att driva företag och att anställa och mindre riskfyllt att driva företag och att anställa. Vi måste dessutom förbättra tillgången på riskkapital. Sverige är världsledande på innovationer, vi har en oerhörd forskningsintensitet, men den svenska paradoxen säger oss att vi är förbaskat dåliga på att omsätta våra innovationer i pengar och tillväxt. Vi måste komma åt den paradoxen.
Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik, med matchning, vidareutbildning, yrkesutbildning och lärlingssystem. Allt detta kombinerat med ett väl utbyggt trygghetssystem, en generös omställningsförsäkring, för den som hamnar mellan två arbetstillfällen.
På det här sättet kan vi kombinera de tre nyckelfaktorerna, trygghet, rörlighet och tillväxt.
Vi tar det en gång till:
Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb.
En fråga som kommer att vara oerhört avgörande även i nästa val är förstås arbetsmarknadspolitiken. I finanskrisens spår och i den lågkonjunktur som vi nu befinner oss i kommer svenska löntagares trygghet att kraftigt försämras. Många har redan lämnat sina jobb och många, många fler blir det innan det vänder uppåt igen. Det är den verklighet som alla politiker och partier tvingas förhålla sig till när vi går in i valrörelsen nästa år.
Låt oss så här inledningsvis slå fast en sak som är lika självklar som den är enkel. Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb. Låt oss slå fast det.
Vi har idag – och det visade inte minst partiledardebatten tidigare i veckan – en väldigt cementerad blockindelning i riksdagen, med två väldigt tydliga alternativ.
Regeringens så kallade arbetslinje
Å ena sidan har vi den borgerliga regeringen, som sedan tillkomsten av Nya Moderaterna och den så kallade Alliansen kapat en traditionell socialdemokratisk retorik och bygger nu hela sin politik på den så kallade arbetslinjen.
Hur har det gått? I slutet av september var en kvarts miljon människor inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Det är drygt 100 000 fler än för ett år sedan. Arbetslöshetssiffrorna ser oerhört dystra ut framöver, vi går mot massarbetslöshet.
Samtidigt har hundratusentals löntagare lämnat a-kassorna efter regeringens försämringar. Nästa år kommer över 50 000 personer dessutom att lämna sjukförsäkringen – de utförsäkras – och ska ut och söka jobb.
Detta är verkligheten i en tid när konkurrensen om jobben, på grund av lågkonjunkturen och regeringens utbudspolitik, är oerhört mycket tuffare än på väldigt länge. Utsikterna för att få jobb är små. Det kommer att kosta. Och kostnaderna för detta hamnar slutligen på kommunerna, där pengar måste tas från kärnverksamheterna för att garantera de utförsäkrade en grundläggande trygghet. Välfärden blir lidande – inte minst skolan och omsorgen – men så klart också den allmänna offentliga servicen generellt.
Lärare, barnskötare, personal i hemtjänsten får gå hem. Det handlar om 60 000 jobb i välfärden som försvinner. De som blir kvar får arbeta mer och hårdare, med allt vad det kommer att innebära för exempelvis hälsan och i förlängningen sjukskrivningstalen. Samtidigt drabbas barn och äldre i sin tur av att servicen försämras. Det blir dyrare att vara gammal, när avgifter för exempelvis trygghetslarm eller ledsagning höjs samtidigt som man får sin mat på ännu konstigare tider än vad man är van vid eller tvingas i säng ytterligare någon timme för tidigt för att personalen inte räcker till. Tryggheten urholkas lite till...
Investeringar skjuts på framtiden för att kommunerna inte har råd att bära kapitalkostnaderna. Skolor, daghem och andra offentliga lokaler städas mer sällan av besparingsskäl. Underhåll och skötsel av fastigheter och parker blir eftersatt, också det av besparingsskäl. Även den sortens till synes enkla, oskyldiga besparingsåtgärder får konskekvenser på lång sikt, men de syns ofta inte innan mandatperioden är över och sen kan man alltid skylla på någon annan när fler skolbarn får astma eller gamla kulturbyggnader förfaller.
Detta är några av de vardagliga konsekvenserna av regeringens politik.
Arbetskraftsinvandring och lönedumpning
Vi har ju också – inte minst under EU-valrörelsen – riktat väldigt skarp kritik mot andra delar av regeringens arbetsmarknadspolitik, och då särskilt den del som gäller de nya reglerna för arbetskraftsinvandring.
En fri arbetskraftsinvandring – att i princip vem som helst från hela världen kan komma hit och konkurrera om de svenska jobben – kombinerat med en fri rörlighet inom Europa och – det jag pratade om tidigare – de kraftiga försämringarna i trygghetssystemen tydliggör regeringens ambitioner. Arbetsutbudet ökar. Och vad händer när utbudet av något ökar, jo då sjunker priset, i det här fallet priset på arbete. Vi får en lönedumpningseffekt.
Det vi ser är en klassisk, borgerlig lönedumpningspolitik. Den så kallade arbetslinjen är i själva verket lönedumpningslinjen.
Det här är inte uttalat, tvärtom, man förnekar det. Men man avslöjades för bara någon månad sedan, att man ser det här som en positiv effekt av den förda arbetsmarknadspolitiken, att människor är beredda att arbeta för lägre lön.
Det är tydligt, partivänner, att den här regeringen driver en politik som står i direkt motsats till svenska löntagares intressen.
Vänsterkartellens politik
Jag sa tidigare att vi har två tydliga alternativ i riksdagen, och det andra alternativet, vid sidan av den borgerliga lönedumpningslinjen, är alltså det som den rödgröna kartellen presenterat.
Och vad är det?
Ja, att döma av partiledaredebatten i onsdags är det inte särskilt mycket alls. Det enda konkreta av betydelse vi fick ut av den debatten var att Mona Sahlin vill höja skatten och höja ersättningsnivåerna i a-kassan.
Någon politik för att skapa jobb fick vi inte se, tvärtom vill man alltså göra det dyrare att arbeta genom skattehöjningar.
Vänsteralternativet i valet nästa år blir alltså en återgång till det som blivit socialdemokratins signum de senaste åren - bidragslinjen.
Trygghetslinjen
Här har vi alltså å ena sidan regeringens lönedumpningslinje, å andra sidan vänsterkartellens bidragslinje.
Partivänner, det här duger inte! Jag skulle vilja presentera det tredje alternativet i svensk politik för er; trygghetslinjen.
Jag är övertygad om, att om att slänger bort de ideologiska skygglapparna, bortser från olika särintressen, så kan man kombinera trygghet, rörlighet och tillväxt på arbetsmarknaden. Vi kan skapa en rörligare arbetsmarknad och samtidigt radikalt öka tryggheten för Sveriges löntagare.
Grunden till trygghet är tillgången på arbete, och grunden till tillgången på arbete är att företagen i vårt land vill, kan och vågar anställa. En annan förutsättning är att arbetskraften är anställningsbar.
Det krävs åtgärder för att göra det enklare att driva företag och att anställa, billigare att driva företag och att anställa och mindre riskfyllt att driva företag och att anställa. Vi måste dessutom förbättra tillgången på riskkapital. Sverige är världsledande på innovationer, vi har en oerhörd forskningsintensitet, men den svenska paradoxen säger oss att vi är förbaskat dåliga på att omsätta våra innovationer i pengar och tillväxt. Vi måste komma åt den paradoxen.
Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik, med matchning, vidareutbildning, yrkesutbildning och lärlingssystem. Allt detta kombinerat med ett väl utbyggt trygghetssystem, en generös omställningsförsäkring, för den som hamnar mellan två arbetstillfällen.
På det här sättet kan vi kombinera de tre nyckelfaktorerna, trygghet, rörlighet och tillväxt.
Vi tar det en gång till:
Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
