Karthago. Quo vadis?

Tunisien blev liksom Marocko självständigt från Frankrike våren 1956. Algeriets frigörelse från kolonialherren i Paris blev som bekant våldsammare och skulle dröja till 1962. Algeriet och Tunisien blev republiker med auktoritär ledning, men när folket revolterar i Tunisien idag är det ett riskabelt rop på politisk frihet. Upplysta tunisier vet vad fria val kan innebära för islamismens framfart i ett korrumperat land med hög andel fattiga och lågutbildade medborgare. När enpartisystemet avskaffades i Algeriet 1989 bildades ett islamistiskt parti (FIS) som vann övertygande i de kommande valen. Militären ingrep och ett inbördeskrig följde (Bioaktuella filmen ”Gudar och människor” utspelar sig för övrigt i 90-talets Algeriet).
Även Egyptens regering har haft problem med en stark islamistisk opposition i form av Muslimska brödraskapet som bildades i landet 1928. Med sitt krav på social rättvisa i islams namn har brödraskapet utmanat många korrupta arabiska ledare. Brödraskapet har även inspirerat den islamistiska oppositionen i Tunisien, men islamisterna i Tunis fattiga förorter är inte på långa vägar så starka som i Egypten eller Algeriet. Militären skulle med stor sannolikhet inte heller tillåta något islamistiskt inflytande över politiken, men om arabiska (civila och militära) ledare på allvar vill undvika att islamistiska rörelser växer sig starka får de nog försöka förstå hur en officer och politiker som Nasser en gång i tiden kombinerade en antiimperialistisk nationalism med sociala och ekonomiska framsteg.

Nationalismen som överideologi

I slutet av 1980-talet tågluffade jag runt i ett Europa som fortfarande var delat av järnridån. Ungern som var ”den gladaste baracken” öster om ridån var dock möjligt att besöka med svenskt interrailkort. Våren 1988 hade Viktor Orbán bildat Alliansen av unga demokrater (Fidesz) och i Budapest blev jag ögonvittne till hur polisen med våld försökte stoppa de unga demokraternas demonstrationer.
Efter de första fria valen efter realsocialismens fall 1990 bildade Ungerskt demokratiskt forum (MDF) regering med József Antall som premiärminister. 1994 förlorade MDF regeringsmakten och när den återvanns 1998 hade Viktor Orbáns Fidesz tagit över rollen som ledande högerparti.
Fidesz bildade liksom MDF regering med FKgP, det ungerska småbrukar- och lantarbetarpartiet. FKgP bildades 1908 och vid det första fria valet efter andra världskriget fick partiet nära 60% av rösterna. I början av år 2000 träffade jag FKgPs internationella sekreterare i Budapest. Vi samtalade en eftermiddag och det stod klart att de agrara partierna i Centraleuropa orienterade sig i en annan riktning än de nordiska centerpartierna. Ungrarna liksom polackerna kände sig mer hemma i det konservativa och kristdemokratiska lägret.
Igår tog Ungern över ordförandeklubban i den Europeiska Unionen och därmed leds EU av den ungerske premiärministern Viktor Orbán. I sitt inledningstal nämnde inte Orbán unionens fyra friheter. I stället betonade han den europeiska civilisationens gemensamma värden och historia. Socialdemokratiska och liberala skribenter har förfasat sig över Fidesz förvandling från en ungdomlig liberal rörelse till ett konservativt statsbärande parti. Till saken hör dock att nationalismen alltid varit Fidesz överideologi. När Orbán som ung upprorsledare krävde fria val och att de sovjetiska trupperna skulle lämna Ungern gjorde han det som nationalliberal. Då slogs han för det ungerska folkets frihet från inhemskt och utländskt förtryck. I mitten av 1990-talet då demokratin och självständigheten var vunnen rörde sig partiet helt logiskt i riktning mot nationalkonservatismen.
Både MDF och Fidesz kan beskrivas som sociala högerpartier. Socialistpartiets företrädare har efter murens fall mest gjort sig kända för att sko sig själva. Efter murens fall gick det en privatiseringsvåg över landet och den socialistiska nomenklaturan blev över en natt privata storföretagsägare när statlig egendom köptes för en forint.
Jag har besökt Ungern ett tjugotal gånger och på så sätt haft förmånen att lära känna landet och folket väl. Igår var det med glädje jag såg Belgien lämna över EU-ordförandeskapet till Ungern och Orbán. Fidesz är något så fantastiskt som ett nationalistiskt parti som slår vakt om den europeiska civilisationen.

De nya futuristerna

Futurismen är mest känd som en kulturrevolutionär rörelse grundad för hundra år sedan av italienaren Marinetti. Numera är den också namnet på den utbrytargrupp som under ledning av Gianfranco Fini utmanar Silvio Berlusconi om makten. I den senaste bataljen avgick Silvio med segersiffrorna 314-311. När Finis Alleanza Nazionale (tidigare MSI) gick ihop med Berlusconis parti för två år sedan höjde jag på ögonbrynen. Fini och Berlusconi är två helt olika politikertyper som skulle få svårt att samsas i ett och samma parti även om de regerat tillsammans under lång tid. Tidigare i år blev splittringen ett faktum och Italien har åter en futuristisk rörelse om än med ett helt annat manifest än Marinettis.

Imperialism och nationalism

Självmordsattacken i Stockholm är dessvärre bara ett tecken i tiden och vi kan konstatera att den religiösa terrorismen har nått Sverige. Saudiarabien beskrivs av många som ”den islamistiska terrorismens bankomat”. Det är den saudiska totalitära regimen som finansierar moskébygget vid Ramberget på Hisingen i Göteborg i sann kulturimperialistisk anda. Det sker utan att en enda politiker förutom Sverigedemokraterna lyfter på ögonbrynet i rikets andra stad. Det finns en stor risk att unga muslimer radikaliseras när den strikt fundamentalistiska riktningen inom sunniislam, wahhabismen, etablerar sig i Göteborg.
Uppenbarligen är andra länder mer oroliga över situationen i Göteborg än kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén. Den amerikanska ambassaden bad Annelis man Bill Werngren på stadskansliet att ordna ett studiebesök på den muslimska friskolan Römosseskolan där för övrigt den moderate riksdagsmannen Abdirizak Waberi är rektor. Den amerikanska ambassadens andreman Robert Silverman besökte skolan och rapporterade hem till Washington. Det är givetvis under all kritik att de som styr Göteborg och Sverige inte tar segregationen och den religiösa extremismen på allvar. Saudiska moskéer och muslimska friskolor kommer aldrig att underlätta integrationen av muslimska invandrare i det svenska samhället.
Det är självklart viktigt att skilja på fredliga muslimer och militanta islamister. På samma sätt måste vi i våra utrikespolitiska ställningstaganden kunna skilja på islamistisk imperialism och arabisk nationalism. Alla folk har rätt till en egen stat. Judar och palestinier uppfattar sig själva och uppfattas av omvärlden som två folk. Då är tvåstatslösningen logisk. I Palestina pågår sedan länge en kamp mellan Fatah och Hamas. Fatahs ideologi kan beskrivas som en kombination av national- och socialdemokrati. Det är en sekulär rörelse som tar avstånd från väpnad kamp. Hamas är militanta islamister. I den maktkampen är det lätt att välja sida.

30 november

Den 30 november har varit ett nationalistiskt märkesdatum sedan Karl XII:s staty avtäcktes i Kungsträdgården 1868 vid 150-årsminnet av kungens död. Hundra år senare var det allt annat än nationalistiska värderingar som rådde i Sverige, men 1988 bildades Sverigedemokraterna och sedan dess har den politiska nationalismen sakta men säkert tagit plats i det svenska samhället.
Den 30 november i år tog Sverigedemokraterna striden om det svenska språkets ställning då de nio partierna sammanträdde i Västra Götalands regionfullmäktige. Jag begärde ordet och yrkade på ett tillägg i personalvisionen om att regionens anställda ska kunna tala och förstå god svenska. Som argument anförde jag bland annat den medicinska säkerheten. Även i GT har jag debatterat regionrelaterade frågor som arbetskraftsinvandringen av läkare och välfärdens framtid.
I SD-gruppen (sju mandat) har inte bara jag utan även Hanna Wigh och Daniel Rondslätt en bakgrund i Centerrörelsen och vi känner väl C-gruppen (åtta mandat) och dess företrädare i regionen. Om detta kommer att underlätta samarbetet med regionalliansen återstår att se.
Regionvänstern består förutom de rödgröna även av Sjukvårdspartiet (sju mandat). Detta parti bildades av den vänsterradikala centerpartisten Rune Lanestrand. De i mångt och mycket sympatiska idéer som Lanestrand står för kan sägas ha sin ideologiska hemvist i den politiska populismen, såväl den ryska som den amerikanska. Sverigedemokraternas agrara röttar står snarare att finna i den folkliga konservatism som Centerpartiet tidigare stod för. Den lilla liberala kärna som fortfarande utgör Centerpartiet utmanas i regionen alltså både av Sverigedemokraternas traditionalism och Sjukvårdspartiets decentralism.

Nya KF-gruppen gjorde entré

Inför mandatperiodens första KF var det en del skriverier om de diskussioner som Sverigedemokraterna och Vägvalet fört angående valteknisk samverkan. Denna samverkan skulle dels hantera kommunalrådsposten plus dennes tre tjänstemän, dels fördelningen av platser i nämnderna. Vi presenterade tidigt en lösning där Vägvalet som större parti skulle få kommunalrådsposten. Kommunalrådet skulle därefter tillsätta en stadssekreterare märkt "VV" och två stadssekreterare märkta "SD". Vägvalet ville dock inte gå med på denna lösning utan krävde både kommunalråd och tre tjänstemän på stadskansliet. Jag förde samtal in i det sista med både Tom Heyman och Theo Papaioannou men vi lyckades inte komma överens om en lösning.
Vad gäller platserna i SDN så föll det samarbetet i och med att två ledamöter från Vägvalet hoppade av partiet innan ens mandatsperiodens första KF hade börjat. Därmed blev Vägvalet ett tremandatsparti, och när valen till SDN avgörs behövs fyra KF-röster utöver våra tre, och det kan Vägvalet inte garantera. GT försökte göra en liberal poäng av detta men fick det hela om bakfoten. Det är givetvis svårt för oss i Sverigedemokraterna att nå uppgörelser med ett parti som är så pass instabilt som Vägvalet.
Mitt första möte på kommunfullmäktige handlade mycket om bostadspolitik. Jag begärde ordet på två interpellationer och försvarade allmännyttan samtidigt som jag lyfte fram trygghetsfrågorna i bostadsområdena. Sverigedemokraterna har numera tre representanter i Göteborgs KF. Denna gång tjänstgjorde förutom jag själv även Thomas Åvall och Arne Steen (som ersatte Mikael Jansson). Ersättarna Elinor Englesson och Daniel Rondslätt var också på plats.

Debut i regionfullmäktige

Igår debuterade Sverigedemokraterna i regionfullmäktige. Eftersom Sjukvårdspartiet (med den lila delfinen som symbol) har gjort upp med Socialdemokraterna är Sverigedemokraterna vågmästare. Det innebär att vi kommer att avgöra många frågor då De röd-grön-lila och Alliansen står emot varandra.
Den enda politiska fråga som debatterades igår var underlaget till regional kulturplan. I detta dokument pekas SD ut som främlingsfientligt. Jag påpekade att det är under all kritik att fullmäktiges partier smädas i regionens dokument. Hur skulle det se ut om Folkpartiet beskrevs som "miljöfientligt" i en regional miljöplan eller om Miljöpartiet beskrevs som "tillväxtfientligt" i en regional utvecklingsplan? Sverigedemokraterna yrkade på att avsnittet skulle strykas och tre moderater röstade på vår linje.

Libyen och liberalen

I Ekots lördagsintervju utfrågades den göteborgska EU-kommissionären Cecilia Malmström. Programmet handlade om migrationen till Europa och liberalen Malmström fick bland annat obekväma frågor om EU:s samarbete med Libyen i just migrationsfrågorna. Sedan tidigare har Libyen slutit ett bilateralt avtal med Italien och vid sitt statsbesök i somras hos sin forna kolonialherre lovade Muammar Khadaffi att han kan stoppa den illegala invandringen till Europa men att det kommer att kosta. Nu har Cecilia Malmström varit i Tripoli och lämnat över 50 miljoner till Khadaffi som tack för besväret. Liberalerna överraskar allt oftare nu för tiden.

Juche och den 60-åriga tragedin

Ett av de starkare minnena från fotbolls-VM är när Nordkoreas störste stjärna Jong Tae-Se lät tårarna falla under nationalsången. Jong Tae-Se föddes i Japan av sydkoreanska föräldrar, men det skulle visa sig att hans mor även var nordkoreansk medborgare. Jong Tae-Ses önskan var att få spela för Nordkorea, men det sydkoreanska fotbolls-förbundet sade nej. Till slut lyckades han dock få ett nordkoreanskt pass och sedan dess spelar han för det norra landslaget.
Från kalla krigets allra första dagar var det av största vikt för Kina, Sovjetunionen och USA att kunna kontrollera det koreanska territoriet. Givetvis spelade även närheten till Japan stor roll. 1948 utropades Republiken Korea (Sydkorea) och Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea), och sommaren 1950 anföll Nordkorea Sydkorea i syfte att återförena landet med vapenmakt. En USA-ledd FN-insats, med bland annat 900 svenska officerare, kom till Sydkoreas undsättning. Sovjetunionen stödde Nordkorea med krigsmateriel och Kina skickade styrkor för att slåss på folkrepublikens sida. Kriget pågick fram till 1953 då ett vapenstillestånd trädde i kraft. Något fredsavtal slöts aldrig.
Det svenska deltagandet var inte okomplicerat. Statsminister Tage Erlander och utrikesminister Östen Undén var rädda att den svenska neutralitetspolitiken skulle ifrågasättas och därför lade den svenska FN-delegationen ned sin röst i generalförsamlingen för att slippa medverka till sanktionsåtgärder mot Kina.
Sverige upprättade diplomatiska förbindelser med Nordkorea 1973. Året dessförinnan skrevs Juche in som statsbärande ideologi i Folkrepublikens grundlag. Jucheideologin handlar om att försvara den nationella friheten i alla lägen och på alla områden: ekonomiskt oberoende (Charip), politiskt oberoende (Chaju) och militärt oberoende (Chawi). Ideologin utvecklades som ett resultat av den japanska ockupationen och det starka sovjetiska och kinesiska inflytandet efter kriget. På senare tid är det USA:s utrikespolitik som stärkt ideologin.
En annan viktig del av Juche är den auktoritära läran som ses som ett arv från konfucianismen och dess lära om förhållandet mellan över- och underordnade (furste/undersåte, man/hustru, förälder/barn, äldre bror/yngre bror, äldre vän/yngre vän). De fem banden anses vara av grundläggande vikt för ett fungerande samhälle.
Att peka ut Jucheideologin som orsaken till det nordkoreanska vanstyret är dock att kasta ut barnet med badvattnet. Det är snarare den extrema centralstyrningen av politik och ekonomi i kombination med handels- och geopolitiska faktorer som bäddat för den nordkoreanska katastrofen.
Det är i år 60 år sedan Koreakriget bröt ut. Rent formellt är det inte över och detta är givetvis en enorm tragedi för det koreanska folket. De många miljonerna i norr och de dubbelt så många miljonerna i söder bör fortsätta ansträngningarna för att läka såren och förbereda ett enande. För tjugo år sedan enades Tyskland. Det innebar i princip att de östra delarna blev en del av Förbundsrepubliken utan att något offentligt samtal fördes om hur det nya Tyskland skulle se ut. Om Korea blir ett är det min förhoppning att man tar till vara på de delar av de båda samhällena som är värda att bevara och utveckla. Jucheideologin är en sådan del.

Sverigedemokrat och sjuksköterska

En fackförening är inte vilken förening som helst. En fackförening har tilldelats makt från riksdagen som i sin tur fått sin makt av folket. Därför är det rent odemokratiskt när Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund säger att aktiva sverigedemokrater inte är välkomna som medlemmar i "hennes" fackförbund. Av den kvarts miljon svenskar som röstade på Sverigedemokraterna i landstingsvalet finns det säkert många sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, barnmorskor och förmodligen en och annan biomedicinsk analytiker. Några av dessa yrkesmänniskor har också uppdrag inom Sverigedemokraterna. Som invald i Västra Götalands regionfullmäktige är jag också arbetsgivare för dessa och andra yrkesgrupper. Därför hävdar jag bestämt alla regionanställdas demokratiska rätt att engagera sig politiskt utan att diskrimineras av sitt fackförbund.