Den 30 november har varit ett nationalistiskt märkesdatum sedan Karl XII:s staty avtäcktes i Kungsträdgården 1868 vid 150-årsminnet av kungens död. Hundra år senare var det allt annat än nationalistiska värderingar som rådde i Sverige, men 1988 bildades Sverigedemokraterna och sedan dess har den politiska nationalismen sakta men säkert tagit plats i det svenska samhället.
Den 30 november i år tog Sverigedemokraterna striden om det svenska språkets ställning då de nio partierna sammanträdde i Västra Götalands regionfullmäktige. Jag begärde ordet och yrkade på ett tillägg i personalvisionen om att regionens anställda ska kunna tala och förstå god svenska. Som argument anförde jag bland annat den medicinska säkerheten. Även i GT har jag debatterat regionrelaterade frågor som arbetskraftsinvandringen av läkare och välfärdens framtid.
I SD-gruppen (sju mandat) har inte bara jag utan även Hanna Wigh och Daniel Rondslätt en bakgrund i Centerrörelsen och vi känner väl C-gruppen (åtta mandat) och dess företrädare i regionen. Om detta kommer att underlätta samarbetet med regionalliansen återstår att se.
Regionvänstern består förutom de rödgröna även av Sjukvårdspartiet (sju mandat). Detta parti bildades av den vänsterradikala centerpartisten Rune Lanestrand. De i mångt och mycket sympatiska idéer som Lanestrand står för kan sägas ha sin ideologiska hemvist i den politiska populismen, såväl den ryska som den amerikanska. Sverigedemokraternas agrara röttar står snarare att finna i den folkliga konservatism som Centerpartiet tidigare stod för. Den lilla liberala kärna som fortfarande utgör Centerpartiet utmanas i regionen alltså både av Sverigedemokraternas traditionalism och Sjukvårdspartiets decentralism.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar