A Third Way to Palestine

Januari-/februarinumret av Foreign Affairs beskriver hur en pragmatisk form av palestinsk nationalism håller på att ta form.

For nearly a century, "armed struggle" was the dominant leitmotif of the Palestinian nationalist movement. This strategy was supplemented and ostensibly replaced by peace negotiations after the Oslo accords of 1993. The newest approach, adopted by Prime Minister Fayyad, a U.S.-educated former International Monetary Fund (IMF) economist, signifies the rise of a third and highly pragmatic form of Palestinian nationalism. Fayyad's strategy is one of self-reliance and self-empowerment; his focus is on providing good government, economic opportunity, and law and order for the Palestinians -- and security for Israel by extension -- and so removing whatever pretexts may exist for Israel's continued occupation of the Palestinian territories. Fayyad's aim is to make the process of institution building transformative for Palestinians, thereby instilling a sense that statehood is inevitable.

En extra ordinär händelse #2

Om elva veckor är det omval till regionfullmäktige i Västra Götaland. Jag välkomnar valet, dels för att rätt ska vara rätt och dels för att det blir fokus på de livsviktiga hälso- och sjukvårdsfrågorna. För Sverigedemokraterna gäller det att mobilisera de sex-sju procent av väljarkåren som nu ger oss sitt stöd i opinionen. Ett valresultat i den storleksordningen kan ge oss plats i de nämnder där regionens stora frågor bereds. Idag kan vi enbart ta debatten i regionfullmäktiges kammare.
Valkampanjen blir ett samarbete mellan RF-gruppen, Västra Götalands fem partidistrikt och partiets riksorganisation. Det är också av största vikt att alla våra medlemmar i länets 49 kommuner, från Gullspång till Göteborg och från Strömstad till Svenljunga, aktiverar sig för att nå ut till de 1,2 miljoner väljare vars röster vi har att kämpa om.

Det är fullbordat

Idag fullbordades den sista delningen av det tidigare jättedistriktet SD Väst. Därmed finns det fem partidistrikt motsvarande valkretsarna i Västra Götaland.
Det första distrikt som "startade eget" en gång tiden var SD Göteborg. Därefter såg distrikten SD Sjuhärad (Södra Älvsborgs valkrets) och SD Skaraborg dagens ljus. Från och med idag lägger vi till SD Bohuslän och SD Norra Älvsborg.
Som mångårig valberedare i SD Väst har jag varit med på en lång och intressant resa. Denna resa nådde idag vägs ände, och därför kändes det naturligt för mig att inte kandidera igen. Sedan Landsdagarna 2009 är jag dessutom ledamot av Riksorganisationens valberedning. Jag tackar för tiden som varit och önskar de nya valberedarna lycka till med sitt uppdrag.

En extra ordinär händelse #1

I samband med regionfullmäktige i Vänersborg den första februari höll jag följande anförande angående regionens krishanteringsplan.

Herr ordförande, ledamöter och åhörare!
I bilaga 1 i krishanteringsplanen definieras en ”extraordinär händelse” som en ”händelse som avviker från det normala och som innebär en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner”.
När kriminella gäng, inte sällan av olika etnisk bakgrund, drabbar samman vid våra akutmottagningar med skottlossning som följd är det alltså en ”extraordinär händelse”. På samma sätt är det en ”extraordinär händelse” varje gång räddningstjänsten utsätts för stenkastning. Detta är en situation som sju av partierna i denna kammare har skapat.
Vid ”extraordinära händelser” får krisledningsnämnden fatta beslut om att överta beslutsrätten från andra nämnder i regionen. Mig veterligen har det aldrig hänt, men ibland undrar man om det inte skulle behövas.
Krishanteringsplanen är tydlig. Planen klargör inte bara roller och ansvar i händelse av kris. Den visar också på en krismedvetenhet då den klargör att globaliseringen och kulturella skillnader i samhället innebär vissa risker som kan påverka vår region negativt i form av social oro.
Sverigedemokraterna yrkar därför bifall till regionstyrelsens förslag att regionfullmäktige fastställer denna plan.

Ett socialt hållbart Göteborg

På senaste kommunfullmäktige i Göteborg behandlades en interpellation av Fouad Rasho (KD) angående kulturella motsättningar i Göteborg. Nedan följer mitt inledande anförande:

Ordförande, ledamöter och åhörare!
Fouad beskriver hur motsättningar mellan olika etniska grupper har ökat på skolor i nordöstra Göteborg. Samtidigt understryker han skolans möjlighet att spela en nyckelroll i att motverka motsättningarna.
Vi sverigedemokrater vill att skolorna i Göteborg ska ge alla elever möjlighet att dagligen få ta del av det svenska i form av vårt språk, vår kultur och våra värderingar. I det ingår också kunskap om och färdigheter i hur vi i Sverige vanligtvis löser konflikter, och även vilket språk och vilken samtalston vi bör använda även i konfliktfyllda situationer. Vi tror att om Göteborgs skolor betonar det svenska i form av språk och värderingar så kan vi ge unga göteborgare med ursprung i andra kulturer en möjlighet att bli svenskar. Gör vi det, så tror vi också att vi är en bra bit på väg bort ifrån den sorgliga situation som Fouad har beskrivit här i dag.

Ta del av hela debatten genom att söka på Fouad Rasho eller Patrik Ehn.

Presidentens utmanare

Om drygt ett år är det presidentval i Frankrike. Nicolas Sarkozy kommer då att utmanas av sin forne partikamrat Dominique de Villepin. Villepin har en intressant bakgrund. Han föddes i Marocko och växte upp i Venezuela. Fadern Xavier var diplomat och det blev också sonens yrkesbana. Under 80-talet fungerade Villepin som utrikespolitisk rådgivare åt Jacques Chirac. Chirac blev diplomatens väg in i den franska politiken och mellan åren 2002 och 2007 var Villepin i tur och ordning utrikes-, inrikes- och premiärminister. Som utrikesminister gjorde han (tillsammans med sina kollegor från bland annat Tyskland och Ryssland) sig känd som en stark kritiker av USA:s invasion av Irak. Sarkozys och Villepins syn på utrikespolitiken skiljer sig tydligt åt, och inrikespolitiskt är Villepin inte lika hårdför som presidenten. Villepin bildade förra året ett nytt parti som kommer att fungera som hans kampanjapparat i presidentvalet.
Från ett annat håll utmanas Sarkozy av Marine Le Pen som tagit över ordförandeskapet i Front National efter sin far som lett partiet sedan det grundades 1972. I presidentvalet 2002 lyckades Jean-Marie Le Pen med bedriften att ta sig till andra omgången i presidentvalet genom att besegra socialistpartiets kandidat Lionel Jospin. Det ska bli intressant att se hur dottern kommer att utveckla partiets politik det kommande året. Hon har själv uttryckt att politiken behöver breddas och att partiet behöver moderniseras.

Karthago. Quo vadis?

Tunisien blev liksom Marocko självständigt från Frankrike våren 1956. Algeriets frigörelse från kolonialherren i Paris blev som bekant våldsammare och skulle dröja till 1962. Algeriet och Tunisien blev republiker med auktoritär ledning, men när folket revolterar i Tunisien idag är det ett riskabelt rop på politisk frihet. Upplysta tunisier vet vad fria val kan innebära för islamismens framfart i ett korrumperat land med hög andel fattiga och lågutbildade medborgare. När enpartisystemet avskaffades i Algeriet 1989 bildades ett islamistiskt parti (FIS) som vann övertygande i de kommande valen. Militären ingrep och ett inbördeskrig följde (Bioaktuella filmen ”Gudar och människor” utspelar sig för övrigt i 90-talets Algeriet).
Även Egyptens regering har haft problem med en stark islamistisk opposition i form av Muslimska brödraskapet som bildades i landet 1928. Med sitt krav på social rättvisa i islams namn har brödraskapet utmanat många korrupta arabiska ledare. Brödraskapet har även inspirerat den islamistiska oppositionen i Tunisien, men islamisterna i Tunis fattiga förorter är inte på långa vägar så starka som i Egypten eller Algeriet. Militären skulle med stor sannolikhet inte heller tillåta något islamistiskt inflytande över politiken, men om arabiska (civila och militära) ledare på allvar vill undvika att islamistiska rörelser växer sig starka får de nog försöka förstå hur en officer och politiker som Nasser en gång i tiden kombinerade en antiimperialistisk nationalism med sociala och ekonomiska framsteg.

Nationalismen som överideologi

I slutet av 1980-talet tågluffade jag runt i ett Europa som fortfarande var delat av järnridån. Ungern som var ”den gladaste baracken” öster om ridån var dock möjligt att besöka med svenskt interrailkort. Våren 1988 hade Viktor Orbán bildat Alliansen av unga demokrater (Fidesz) och i Budapest blev jag ögonvittne till hur polisen med våld försökte stoppa de unga demokraternas demonstrationer.
Efter de första fria valen efter realsocialismens fall 1990 bildade Ungerskt demokratiskt forum (MDF) regering med József Antall som premiärminister. 1994 förlorade MDF regeringsmakten och när den återvanns 1998 hade Viktor Orbáns Fidesz tagit över rollen som ledande högerparti.
Fidesz bildade liksom MDF regering med FKgP, det ungerska småbrukar- och lantarbetarpartiet. FKgP bildades 1908 och vid det första fria valet efter andra världskriget fick partiet nära 60% av rösterna. I början av år 2000 träffade jag FKgPs internationella sekreterare i Budapest. Vi samtalade en eftermiddag och det stod klart att de agrara partierna i Centraleuropa orienterade sig i en annan riktning än de nordiska centerpartierna. Ungrarna liksom polackerna kände sig mer hemma i det konservativa och kristdemokratiska lägret.
Igår tog Ungern över ordförandeklubban i den Europeiska Unionen och därmed leds EU av den ungerske premiärministern Viktor Orbán. I sitt inledningstal nämnde inte Orbán unionens fyra friheter. I stället betonade han den europeiska civilisationens gemensamma värden och historia. Socialdemokratiska och liberala skribenter har förfasat sig över Fidesz förvandling från en ungdomlig liberal rörelse till ett konservativt statsbärande parti. Till saken hör dock att nationalismen alltid varit Fidesz överideologi. När Orbán som ung upprorsledare krävde fria val och att de sovjetiska trupperna skulle lämna Ungern gjorde han det som nationalliberal. Då slogs han för det ungerska folkets frihet från inhemskt och utländskt förtryck. I mitten av 1990-talet då demokratin och självständigheten var vunnen rörde sig partiet helt logiskt i riktning mot nationalkonservatismen.
Både MDF och Fidesz kan beskrivas som sociala högerpartier. Socialistpartiets företrädare har efter murens fall mest gjort sig kända för att sko sig själva. Efter murens fall gick det en privatiseringsvåg över landet och den socialistiska nomenklaturan blev över en natt privata storföretagsägare när statlig egendom köptes för en forint.
Jag har besökt Ungern ett tjugotal gånger och på så sätt haft förmånen att lära känna landet och folket väl. Igår var det med glädje jag såg Belgien lämna över EU-ordförandeskapet till Ungern och Orbán. Fidesz är något så fantastiskt som ett nationalistiskt parti som slår vakt om den europeiska civilisationen.

De nya futuristerna

Futurismen är mest känd som en kulturrevolutionär rörelse grundad för hundra år sedan av italienaren Marinetti. Numera är den också namnet på den utbrytargrupp som under ledning av Gianfranco Fini utmanar Silvio Berlusconi om makten. I den senaste bataljen avgick Silvio med segersiffrorna 314-311. När Finis Alleanza Nazionale (tidigare MSI) gick ihop med Berlusconis parti för två år sedan höjde jag på ögonbrynen. Fini och Berlusconi är två helt olika politikertyper som skulle få svårt att samsas i ett och samma parti även om de regerat tillsammans under lång tid. Tidigare i år blev splittringen ett faktum och Italien har åter en futuristisk rörelse om än med ett helt annat manifest än Marinettis.

Imperialism och nationalism

Självmordsattacken i Stockholm är dessvärre bara ett tecken i tiden och vi kan konstatera att den religiösa terrorismen har nått Sverige. Saudiarabien beskrivs av många som ”den islamistiska terrorismens bankomat”. Det är den saudiska totalitära regimen som finansierar moskébygget vid Ramberget på Hisingen i Göteborg i sann kulturimperialistisk anda. Det sker utan att en enda politiker förutom Sverigedemokraterna lyfter på ögonbrynet i rikets andra stad. Det finns en stor risk att unga muslimer radikaliseras när den strikt fundamentalistiska riktningen inom sunniislam, wahhabismen, etablerar sig i Göteborg.
Uppenbarligen är andra länder mer oroliga över situationen i Göteborg än kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén. Den amerikanska ambassaden bad Annelis man Bill Werngren på stadskansliet att ordna ett studiebesök på den muslimska friskolan Römosseskolan där för övrigt den moderate riksdagsmannen Abdirizak Waberi är rektor. Den amerikanska ambassadens andreman Robert Silverman besökte skolan och rapporterade hem till Washington. Det är givetvis under all kritik att de som styr Göteborg och Sverige inte tar segregationen och den religiösa extremismen på allvar. Saudiska moskéer och muslimska friskolor kommer aldrig att underlätta integrationen av muslimska invandrare i det svenska samhället.
Det är självklart viktigt att skilja på fredliga muslimer och militanta islamister. På samma sätt måste vi i våra utrikespolitiska ställningstaganden kunna skilja på islamistisk imperialism och arabisk nationalism. Alla folk har rätt till en egen stat. Judar och palestinier uppfattar sig själva och uppfattas av omvärlden som två folk. Då är tvåstatslösningen logisk. I Palestina pågår sedan länge en kamp mellan Fatah och Hamas. Fatahs ideologi kan beskrivas som en kombination av national- och socialdemokrati. Det är en sekulär rörelse som tar avstånd från väpnad kamp. Hamas är militanta islamister. I den maktkampen är det lätt att välja sida.