Den ryska populismen

Den ryska (och den amerikanska) populismens uppgång sammanföll med avskaffandet av den ryska livegenskapen (och det amerikanska slaveriet). I Ryssland blev feodalherren i stället godsägare och för många ryssar förbyttes träldomen till ett löneslaveri. De ryska populisterna kallades narodniker (av ryskans ”narod” som betyder folk/nation). Narodnikerna betraktade den kejserliga regeringen och dess byråkrati som både monstruös och förlegad, och man ville uppnå jämlikhet, trygghet och välfärd för alla ryssar. Narodnikerna ansåg dock inte att samhällets sociala och ekonomiska framsteg nödvändigtvis var knutna till industrialismen och därmed förkastade man den historiska materialismen och marxismens tes om att kapitalismen är nödvändig för att uppnå ett socialt rättvist samhälle. Tvärtom ansåg de ryska populisterna att den industriella revolutionen med dess arbetsdelning och specialisering hade påverkat de europeiska folken negativt, framförallt socialt och kulturellt. Narodnikerna framhöll i stället den ryska bygemenskapen miren (av ryskans ”mir” som betyder både värld och fred) som ett idealsamhälle (jämför med lokalsamhället) där enhet, helhet och närhet var ledorden . Rörelsen betraktade den ryske bonden som bäraren av värden som enkelhet, traditionalism och solidaritet. Narodnikerna efterträddes ideologiskt av det socialrevolutionära partiet som blev det stora bondepartiet i Ryssland i början av 1900-talet. Partiet förbjöds av bolsjevikerna efter 1917 års revolution men dess medlemmar fortsatte att strida i inbördeskriget under grön flagg mot såväl de röda som de vita. De röda gick vinnande ur striden och den ryska miren slogs sönder i den kommunistiska kollektiviseringsprocessen.

Den amerikanska populismen

Efter det amerikanska inbördeskrigets slut uppstod en rad bondeallianser som försökte påverka de etablerade partierna Demokraterna och Republikanerna att förbättra förhållandena för den amerikanska landsbygdsbefolkningen. När man inte fick gehör skapade man ett tredje självständigt parti som fick namnet Folkets Parti men som kallades för populisterna. Populisterna hade en lång erfarenhet av organisationsarbete bland farmarbefolkningen och organiserade både självägande bönder och arrendatorer, men även många lantarbetare och industriarbetare anslöt sig till partiet. Man utövade hårt kritik mot de etablerade partierna och den till dessa hårt knutna ekonomiska och byråkratiska eliten. Populisternas politiska program bestod av en rad förslag som syftade till att demokratisera den politiska processen, men det rörde också många frågor som var knutna till jord, arbete och kapital. Till exempel krävde man förbud mot utländskt ägande av jorden, åtta timmars arbetsdag och begränsning av trusternas makt. Man engagerade sig hårt i infrastrukturfrågor och förespråkade att järnvägar, post, telegrafi och telefoni skulle ägas och drivas av staten i folkets intresse. Det populistiska partiet hade en kortvarig men omvälvande inverkan på amerikansk politik och hade som mest 10 kongressmän, 5 senatorer, 4 guvernörer och 345 ledamöter i 19 av de 44 delstatsregeringarna. Partiet utmanövrerades dock av Demokraterna som till viss del övertog deras agenda.

Populismen och folkviljan

Under 1800-talet växte det fram två ideologier med folket i fokus. Nationalismen (av latinets natio) lade vikten vid den kulturella betydelsen av begreppet folk, medan populismen (av latinets populus) ville ta tillvara folkets sociala kraft för att utmana den politiska, ekonomiska och kulturella eliten. Populismen kan ses som en bärare av det folkliga/demokratiska men även det småskaliga/decentralistiska tankegods som ofta präglat många folkrörelser. Även demokratin (av grekiskans demos) utgår från folket och betonar dess politiska rättigheter.
Det enda parti i Sverige som förvaltar arvet från alla dessa tre idéer är Sverigedemokraterna som själva beskriver sig som den nya folkrörelsen. Dessvärre har begreppen nationalism och populism använts av de som står längst från folket för att beskriva nationell frihet och folkvilja som något dåligt.
Folkviljan manifesteras tydligast i folkomröstningar. I 1994 års folkomröstning om EU-medlemskapet stod de tre mindre partierna Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet på nej-sidan. Övriga partier var för ett medlemskap trots att S, C och KD kämpade med starka interna motsättningar. Det tyngsta argumentet mot EU var det demokratiska. Mot detta ställde framförallt S, M och FP det ekonomiska argumentet som C och KD försökte mjuka upp med vaga fredsargumentet. Ja-sidan backades upp av såväl LO som SAF.
I folkomröstningen om införandet av euron nio år senare var det samma laguppställningar, men med den skillnaden att Centerpartiet anslöt sig till nej-sidan. Liknande positioner gällde även i folkomröstningen 1980 då C, VPK och KDS representerade linje tre som ville ha en snar avveckling av kärnkraften. S och FP samsades under linje tvås banér och moderaterna drev linje ett. S, M och FP tog stark hänsyn till industrins behov av elkraft och fick liksom i de senare folkomröstningarna facket och näringslivet med sig.
Sammantaget kan man se att partier som SD, MP, V och i viss mån C ofta ställt sig mot det politiska och ekonomiska etablissemanget i Sverige. Detta har även gällt på lokal nivå, t ex när den dåvarande centerpartisten och senare sverigedemokraten Sven-Olle Olsson drev fram den berömda folkomröstningen i Sjöbo. Ett aktuellt exempel är frågan om trängselskatt där Sverigedemokraterna som enda parti i Göteborgs kommunfullmäktige ställde kravet på folkomröstning i frågan.
Moderaterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet har hållit en annan demokratisk linje, och trots att de i de två senaste valen tillsammans fått mer än två tredjedelar av rösterna är deras politik ofta på kollisionskurs med vad svenska folket tycker och tänker. I valet 1994 fick EU-förespråkarna 87% av rösterna, men i folkomröstningen två månader senare bar de bara upp en knapp majoritet.

Den besjälade naturen

Nationalmuseums utställning av Caspar David Friedrichs verk var något utöver det vanliga. Friedrich föddes 1774 i Svenska Pommern och var en av de konstnärer som reagerade mot upplysningens krassa materialism och blinda förnuftstro. I Friedrichs konstverk besjälas naturen i sann romantisk anda.

Morgen im Riesengebirge


Das Eismeer


Frau vor untergehender Sonne


Der Abend


Mondaufgang am Meer


Mann und Frau den Mond betrachtend


Kügelgens Grab


Abtei im Eichenwald

Avatar

Tack vare den populära filmen Avatar så kan också barn ta del av den natur- och kulturkonservativa civilisationskritiken som är grunden för den ekonationalistiska ideologin.

Turismen ur ett konservativt perspektiv

I januari månads första postning diskuterades begreppet natur- och kulturkonservatism. Bloggen kom fram till att en syntes av de ideologier som vill bevara världens natur- och kulturvärden kan komma att bli nödvändig inom en relativt snar framtid. Under dagen sände Sveriges Radio P1 ett program som ställde frågan om man kan flyga till Thailand årligen och ändå kalla sig miljövän. Frågan är om den globaliserade massturismen inte hotar kulturen i lika hög grad som den hotar naturen.

80-talisterna och ekonationalismen

80-talisterna
I 2009 års sista postning förutspådde bloggen att Miljöpartiet och Sverigedemokraterna kommer att växa på bekostnad av Centerpartiet och Kristdemokraterna i 2010 års val. Miljöpartiet är idag det naturliga alternativet för många av de gröna väljare som tidigare hade sin hemvist i det då miljöradikala CUF. På den tiden var även KD kärnkraftsmotståndare. Den kulturkonservativa väljargruppen inom såväl C som KD som trivdes med Torbjörn Fälldin och Alf Svensson börjar nu upptäcka Sverigedemokraterna.
Miljöpartiet såg dagens ljus 1981 som ett direkt svar på olyckan i Harrisburg 1979 och 1980 års folkomröstningen om kärnkraften. Kärnkraftens faror bekräftades 1986 i Tjernobyl och i valet 1988 tog Miljöpartiet plats i riksdagen. Sverigedemokraterna bildades samma år som en reaktion mot den oansvariga invandringspolitik som fördes och som skapade stora ekonomiska och sociala problem.

Kritiken mot industrisamhället
Miljöpartiet var vid bildandet start kritiskt till den framstegsideologi och den tillväxtfilosofi som man ansåg drev såväl socialdemokraterna som de borgerliga partierna. För SD var nationalismen partiets ideologiska ledstjärna, och liksom ekologismen fann den sig aldrig till rätta på den förlegade höger-vänsterskalan. Ett nationalistiskt parti företräder hela folket och ställer sig av naturliga skäl över en simpel klassindelning av politiken.
Såväl Miljöpartiets som Sverigedemokraternas kritik mot höger- och vänsterpartierna har mycket att göra med de gamla partiernas rötter i industrisamhället. Den tidiga sociala kritiken mot industrisamhället kom från konservativt och marxistiskt håll. Den riktade sig mot det utanförskap som växte fram då människorna lämnade landsbygden och jorden till förmån för städerna och dess fabriker. Den skarpa klassindelningen sågs som ett resultat av den nya ekonomiska ordningen. Konservatismen önskade likt sociologen Émile Durkheim ett organiskt samhälle där alla var beroende av varandra. Karl Marx förutspådde ett klasslöst samhälle. Konservatismen och marxismen blev trots sin ursprungliga samhällskritik en del av industrisamhället i form av de rena klasspartier som skapades till höger och vänster.

Migration och alienation
Liberalismen idéer (som både socialdemokrater och moderater numera bekänner sig till) om öppna gränser upplevdes säkert som realistiska då dessa tankar tog form på 1700-talet. I det moderna samhället har dock praktiserandet av fri rörelse över nationsgränserna fått stora sociala konsekvenser i och med de nya kommunikationer som tillkommit sedan Adam Smiths dagar. 1900-talets massmigration till vår del av världen har skapat ytterligare rotlöshet i de storstäder där människor från vitt skilda kulturer har samlats. Den sociala rotlösheten var givetvis påtaglig redan i 1800-talets London, men den fick en kulturell dimension med efterkrigstidens massinvandring till Europa. Alienationen (förfrämligandet) är i det närmaste total i stora delar av Europas större städer idag. Det kan tyckas underligt att marxister av idag inte lyckats applicera sin alienationsteori på det mångkulturella samhället och att så kallade konservativa politiker inte ser massinvandringens problem.


Två jättar med var sin släpvagn
Sverige domineras idag av ett stort ”högerparti” (moderaterna) och ett stort ”vänsterparti” (socialdemokraterna). Folkpartiet och Vänsterpartiet är deras ideologiska släpvagnar och inget av dessa fyra partier vare sig vill eller kan på allvar ta itu med det moderna samhällets problem i form av miljöförstöring och massmigration. Partierna vilar ideologiskt på den liberalism och marxism som även stod som varandras internationella motpoler under efterkrigstiden då de manifesterades ekonomiskt som kapitalism i USA och kommunism i Kina och Sovjetunionen. Idag ser det annorlunda ut. Marknadsekonomin USA styrs politiskt av en (social)demokrat som vill reglera storbankerna och genomföra en historisk sjukvårdreform för att inkludera hela det amerikanska folket. Kina är kapitalistisk diktatur och Ryssland inte så långt därifrån. Korten i leken blandas och ges, men det är fortfarande samma kort.

Ekonationalism 2030
Både natur och kultur har utsatts för stort tryck de senaste årtiondena och med mindre än åtta månader kvar till valet ser det ut som att Miljöpartiet och Sverigedemokraterna kommer att öka sitt väljarstöd markant. Partierna är mycket olika, men båda bär på ett radikalkonservativt tankegods eftersom den bärande tanken i denna ideologi är att slå vakt om bestående värden. I ekologismens fall handlar det om att bevara naturvärden och i nationalismens fall att bevara kulturvärden. Kan man dessutom kombinera natur- och kulturkonservatismen med en alienationsteori så kommer vi kanske att se en ideologisk syntes på tjugo års sikt, helt enkelt för att verkligheten kräver det.

Ett nytt politiskt landskap tar form

Under året som gått har man kunnat läsa ut flera tendenser i det politiska opinionsläget. En tendens inom det borgerliga blocket är att centerpartiet och kristdemokraterna backar. Under november månad 2009 gjordes åtta olika mätningar av den politiska opinionen i Sverige. Ett genomsnitt av dessa visade att (c) och (kd) har ett stöd på 4,8 respektive 4,4 procent. Dessa två regeringspartier riskerar alltså att åka ur riksdagen vid nästa val, och har också i flera mätningar placerat sig under riksdagsspärren. På sikt är det logiskt att de försvinner, helt enkelt eftersom de inte har något att erbjuda de svenska väljarna. Dessa partier är att betrakta som ideologiskt döda.
Med (c) och (kd) ur leken kan man tänka sig en ny spelplan med två större partier i trettioprocentsklassen, socialdemokraterna och moderaterna, med var sin marxistisk (v) respektive liberal (fp) släpvagn på fem procent. Sverigedemokraterna och miljöpartiet kan mycket väl etablera sig på en tioprocentsnivå och spela mer fristående roller i en nytt politiskt landskap. I januari kommer Folkhemmet 031 att titta närmare på dessa två nya stjärnskott i svensk politik, vilka båda såg dagens ljus på det glada 80-talet. Folkhemmet 031 tackar för året som gått och ser fram emot 2010 som kommer att gå till historien som året då den svenska nationalismen fick sitt genombrott.

Globaliseringens gissel i Gävle och Göteborg

- Det är naturligtvis väldigt, väldigt tråkigt.

Det är näringsministerns kommentar till att tusen svenskar ser ut att förlora sina arbeten på Ericsson i Gävle.

- Det är en fruktansvärd tragedi för Gävle.

Det är vad Ericssons metallordförande har att säga till sina medlemmar innan de kastas ut i arbetslöshet.

Ericsson själva skyller på den nya tekniken när bolaget låter kvasten gå, men samtidigt passar man på att flytta över produktionen till låglöneländer.

Det räcker inte längre att regeringens och fackföreningarnas ansträngningar för att bevara svenska arbetstillfällen begränsar sig till ord. Det har ingen betydelse hur ledsna och upprörda politiska och fackliga företrädare förefaller vara inför fullbordat faktum på Volvo, Saab och Ericsson. När jobb och fabriker försvinner till Kina måste den fackliga och nationella kampen bli en.

SD intar den tredje positionen

Ur Jimmie Åkessons tal på Sverigedemokraternas landsdagar:

En fråga som kommer att vara oerhört avgörande även i nästa val är förstås arbetsmarknadspolitiken. I finanskrisens spår och i den lågkonjunktur som vi nu befinner oss i kommer svenska löntagares trygghet att kraftigt försämras. Många har redan lämnat sina jobb och många, många fler blir det innan det vänder uppåt igen. Det är den verklighet som alla politiker och partier tvingas förhålla sig till när vi går in i valrörelsen nästa år.

Låt oss så här inledningsvis slå fast en sak som är lika självklar som den är enkel. Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb. Låt oss slå fast det.

Vi har idag – och det visade inte minst partiledardebatten tidigare i veckan – en väldigt cementerad blockindelning i riksdagen, med två väldigt tydliga alternativ.

Regeringens så kallade arbetslinje
Å ena sidan har vi den borgerliga regeringen, som sedan tillkomsten av Nya Moderaterna och den så kallade Alliansen kapat en traditionell socialdemokratisk retorik och bygger nu hela sin politik på den så kallade arbetslinjen.

Hur har det gått? I slutet av september var en kvarts miljon människor inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Det är drygt 100 000 fler än för ett år sedan. Arbetslöshetssiffrorna ser oerhört dystra ut framöver, vi går mot massarbetslöshet.

Samtidigt har hundratusentals löntagare lämnat a-kassorna efter regeringens försämringar. Nästa år kommer över 50 000 personer dessutom att lämna sjukförsäkringen – de utförsäkras – och ska ut och söka jobb.

Detta är verkligheten i en tid när konkurrensen om jobben, på grund av lågkonjunkturen och regeringens utbudspolitik, är oerhört mycket tuffare än på väldigt länge. Utsikterna för att få jobb är små. Det kommer att kosta. Och kostnaderna för detta hamnar slutligen på kommunerna, där pengar måste tas från kärnverksamheterna för att garantera de utförsäkrade en grundläggande trygghet. Välfärden blir lidande – inte minst skolan och omsorgen – men så klart också den allmänna offentliga servicen generellt.

Lärare, barnskötare, personal i hemtjänsten får gå hem. Det handlar om 60 000 jobb i välfärden som försvinner. De som blir kvar får arbeta mer och hårdare, med allt vad det kommer att innebära för exempelvis hälsan och i förlängningen sjukskrivningstalen. Samtidigt drabbas barn och äldre i sin tur av att servicen försämras. Det blir dyrare att vara gammal, när avgifter för exempelvis trygghetslarm eller ledsagning höjs samtidigt som man får sin mat på ännu konstigare tider än vad man är van vid eller tvingas i säng ytterligare någon timme för tidigt för att personalen inte räcker till. Tryggheten urholkas lite till...

Investeringar skjuts på framtiden för att kommunerna inte har råd att bära kapitalkostnaderna. Skolor, daghem och andra offentliga lokaler städas mer sällan av besparingsskäl. Underhåll och skötsel av fastigheter och parker blir eftersatt, också det av besparingsskäl. Även den sortens till synes enkla, oskyldiga besparingsåtgärder får konskekvenser på lång sikt, men de syns ofta inte innan mandatperioden är över och sen kan man alltid skylla på någon annan när fler skolbarn får astma eller gamla kulturbyggnader förfaller.

Detta är några av de vardagliga konsekvenserna av regeringens politik.

Arbetskraftsinvandring och lönedumpning
Vi har ju också – inte minst under EU-valrörelsen – riktat väldigt skarp kritik mot andra delar av regeringens arbetsmarknadspolitik, och då särskilt den del som gäller de nya reglerna för arbetskraftsinvandring.

En fri arbetskraftsinvandring – att i princip vem som helst från hela världen kan komma hit och konkurrera om de svenska jobben – kombinerat med en fri rörlighet inom Europa och – det jag pratade om tidigare – de kraftiga försämringarna i trygghetssystemen tydliggör regeringens ambitioner. Arbetsutbudet ökar. Och vad händer när utbudet av något ökar, jo då sjunker priset, i det här fallet priset på arbete. Vi får en lönedumpningseffekt.

Det vi ser är en klassisk, borgerlig lönedumpningspolitik. Den så kallade arbetslinjen är i själva verket lönedumpningslinjen.

Det här är inte uttalat, tvärtom, man förnekar det. Men man avslöjades för bara någon månad sedan, att man ser det här som en positiv effekt av den förda arbetsmarknadspolitiken, att människor är beredda att arbeta för lägre lön.

Det är tydligt, partivänner, att den här regeringen driver en politik som står i direkt motsats till svenska löntagares intressen.

Vänsterkartellens politik
Jag sa tidigare att vi har två tydliga alternativ i riksdagen, och det andra alternativet, vid sidan av den borgerliga lönedumpningslinjen, är alltså det som den rödgröna kartellen presenterat.

Och vad är det?

Ja, att döma av partiledaredebatten i onsdags är det inte särskilt mycket alls. Det enda konkreta av betydelse vi fick ut av den debatten var att Mona Sahlin vill höja skatten och höja ersättningsnivåerna i a-kassan.

Någon politik för att skapa jobb fick vi inte se, tvärtom vill man alltså göra det dyrare att arbeta genom skattehöjningar.

Vänsteralternativet i valet nästa år blir alltså en återgång till det som blivit socialdemokratins signum de senaste åren - bidragslinjen.

Trygghetslinjen
Här har vi alltså å ena sidan regeringens lönedumpningslinje, å andra sidan vänsterkartellens bidragslinje.

Partivänner, det här duger inte! Jag skulle vilja presentera det tredje alternativet i svensk politik för er; trygghetslinjen.

Jag är övertygad om, att om att slänger bort de ideologiska skygglapparna, bortser från olika särintressen, så kan man kombinera trygghet, rörlighet och tillväxt på arbetsmarknaden. Vi kan skapa en rörligare arbetsmarknad och samtidigt radikalt öka tryggheten för Sveriges löntagare.

Grunden till trygghet är tillgången på arbete, och grunden till tillgången på arbete är att företagen i vårt land vill, kan och vågar anställa. En annan förutsättning är att arbetskraften är anställningsbar.

Det krävs åtgärder för att göra det enklare att driva företag och att anställa, billigare att driva företag och att anställa och mindre riskfyllt att driva företag och att anställa. Vi måste dessutom förbättra tillgången på riskkapital. Sverige är världsledande på innovationer, vi har en oerhörd forskningsintensitet, men den svenska paradoxen säger oss att vi är förbaskat dåliga på att omsätta våra innovationer i pengar och tillväxt. Vi måste komma åt den paradoxen.

Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik, med matchning, vidareutbildning, yrkesutbildning och lärlingssystem. Allt detta kombinerat med ett väl utbyggt trygghetssystem, en generös omställningsförsäkring, för den som hamnar mellan två arbetstillfällen.

På det här sättet kan vi kombinera de tre nyckelfaktorerna, trygghet, rörlighet och tillväxt.

Vi tar det en gång till:

Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb.