Allmännytta före egennytta enligt Borg

I ett skarpt uttalande angriper finansminister Borg bankerna för att prioritera de interna bonussystemen i stället för att sänka boräntan:

–Jag tycker att allmänheten bör kontakta sina banker och fråga dem hur de ser på detta. Är miljonbonusar det viktigaste eller är det viktigare att man får ned boräntan. Enskilda personers miljoninkomster kan inte hindra finansiell stabilitet. Det är viktigt att vi alla håller koll på boräntorna och ser till att det här kommer på plats, för det är för allmänhetens nytta.

Finansministern lyfter ett varningens finger riktat mot bankledningarna.

–Det är dags nu att göra upp räkningen med den excess av ansvarslöshet som vi har sett. Jag tänker särskilt på Carnegie. Där måste vi se till att det är ägarna och inte skattebetalarna som får ta ansvaret. Vi kommer att vara tydliga med en signal där. De banker som inte kan hantera det här och de ägare som inte tar sitt ansvar, de hamnar hos Stefan Ingves och Bo Lundgren. Det är det ställe där bankdirektörer inte vill vara. Där sitter man i ett skruvstäd och det är det sätt vi har för avsikt att hantera de banker som hamnar i kris. Och då är det viktigt att påpeka att klockan nu tickar, det är dags att aktieägarna tar det ansvar de ska i det här företaget och skapar den stabilitet som är nödvändig. Det kommer vi noga att följa.

Som sverigedemokrat är det skönt att höra en finansminister som tar ställning för allmännyttan och mot den egennyttiga girighetskultur som utvecklats av svenska banker och kreditinstitut. Om Anders Borg och moderaterna även i fortsättningen tar folkets parti underlättar det givetvis för Sverigedemokraterna att samverka med en borgerlig regering efter valet 2010.

Staten tar befälet över kapitalet

De som minns Sveriges förra borgerliga regering minns också bank-, finans- och fastighetskrisen i början av 1990-talet. Den dåvarande krisen grundlades redan i slutet av 1980-talet då bland annat kreditmarknadsregleringarna avskaffades. Banker som lånat ut pengar till finansbolag som i sin tur lånat ut till fastighetsbolag drabbades av en rekyl när fastighetsbolag ställde in sina betalningar. Både finansbolag och banker drogs med i fallet och en så kallad bankakut skapades för att hantera krisen. Sverigedemokraterna, som då var ett relativt nybildat parti, drog slutsatsen att bankväsendet borde nationaliseras. Ett resultat av krisen blev också att Nordbanken - numera Nordea - köptes ut av staten.
Just nu genomlider Sverige ännu en finanskris, denna gång som en följd av en global dominoeffekt. Vi ser hur många amerikanska och europeiska banker förstatligas för att katastrofen på finansmarknaden inte ska förvärras. Hemma i Sverige föreslår regeringen en plan för att säkerställa stabiliteten i det finansiella systemet. Delar av detta förslag är givetvis välkomna, som tex stopp för vidlyftiga bonusar och fallskärmar. Staten ges också rätt att i vissa situationer gå in som ägare i systemviktiga institut genom tvångsinlösen av aktier.
Ur ett sverigedemokratiskt perspektiv är det riktigt och viktigt att staten nu tar befälet och agerar handlingskraftigt. Att nationalisera bankväsendet behöver inte vara nödvändigt, men finansmarknaden måste i framtiden styras och regleras på ett mycket tydligare sätt, annars är risken stor att vi har en bank- och finanskris över oss igen om en sisådär femton år.

Nationell samling för Göteborg

Två kvällar på rad har det debatterats krispolitik i tv. Regeringen och oppositionen möttes igår, och idag fortsatte ordkriget mellan Reinfeldt och Sahlin. En stor del av debatten har handlat om varslen på Volvo och vilken framtid som väntar de arbetare och tjänstemän som blir arbetslösa. En göteborgare med nationalistisk grundsyn ställer sig givetvis flera frågor.

1) Vad har det inneburit för Volvo att ha en utländsk ägare?

2) Skulle utvecklingen av Volvo sett annorlunda ut om företaget förblivit svenskt?

3) Vilka slutsatser kan vi dra av detta?

Vidare så undrar man om "våra" politiker drar några invandringspolitiska konsekvenser av varslen. Fortsätter de förespråka en "generös" invandring till Göteborg (och hela Sverige) när tusentals göteborgare (och andra svenskar) riskerar att förlora sitt arbete? Om ja, har de funderat på vad de nyanlända ska arbeta med?
Göteborg, och hela Sverige, behöver i dagsläget nationell samling i stället för partipolitiskt käbbel. När läget är så allvarligt som det är nu är det hög tid att bortse från höger och vänster och inse att det är dags att se till Sverige och svenskarnas bästa.

Pagrotsky med flera mot partilinjen

Flera s-märkta riksdagsmän har meddelat att de inte kommer att rösta för Lissabonfördraget när frågan kommer upp i kammaren. Därmed gör de något så ovanligt som att gå emot partilinjen. En av dem är Leif Pagrotsky från Göteborg. Hans i allra högsta grad rimliga motivering är att han först vill veta hur den svenska arbetsrätten påverkas. Därför vill han vänta till dess att den så kallade Lavaldomen har fallit, och det gör den ett par veckor efter riksdagens omröstning. Sverigedemokraternas linje, dvs försvaret av den svenska arbetsrätten, ser nu alltså ut att få stöd av enskilda socialdemokratiska riksdagsledamöter.

Ulvskog i fårakläder

Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog har sedan en tid även haft uppdraget som valberedare med uppgiften att hitta s-kandidater till EUP-valet i juni nästa år. Som bloggen redan rapporterat misslyckades hon med att värva de två göteborgska fd s-ministrarna Leif Pagrotsky och Jan Eliasson som toppnamn. När det misslyckades tog hon kontakt med Mona Sahlin och förelog sig själv. Sahlin har accepterat Ulvskogs kandidatur i hopp om att hon som fd EU-motståndare ska matcha Junilistans nya affischnamn, den avhoppade socialdemokraten Sören Wibe. Socialdemokraternas primära mål är att partiet ska lyckas bättre än 2004 då partiet fick 25% av rösterna. Bloggen lyfter dock ett varningens finger för denna ulv i fårakläder. Hon vill uppfattas som en stark EU-kritiker här hemma i Sverige, men på plats i Bryssel måste hon rätta sig efter den europasocialistiska partipiskan.

Pagrotsky och Eliasson tackar nej till EUP

Socialdemokraterna söker förgäves efter ett göteborgskt toppnamn till sin lista inför valet till Europaparlamentet. Varken Leif Pagrotsky eller Jan Eliasson vill nämligen ställa upp. Detta öppnar dörrar för Sverigedemokraterna under förutsättning att en eller flera kandidater från Sd Göteborg placeras centralt på den kommande valsedeln. En av Sd Göteborgs strategier inför valet är att vinna över EU-kritiska väljare från socialdemokraterna, något som blir betydligt lättare efter att de två före detta ministrarna från Kålltorp i Göteborg avböjt att kandidera i valet som är om knappt nio månader.

Nationell solidaritet!

Efter fackpamparnas beslut att satsa på svartjobbande illegala invandrare har det inkommit starka reaktioner till Sverigedemokraterna i Göteborg. Många LO- och TCO-medlemmar ifrågasätter med rätta varför deras avgifter ska gå till ett "Center för papperslösa". Svenska arbetare och tjänstemän väcker också frågan om bildandet av ett nytt svenskt fackförbund. I Storbritannien var många trötta på de gamla fackföreningarnas svaga engegameng för brittiska arbetare, och 2005 bildades Solidarity - The Union for British Workers. Solidarity ansluter anställda från alla yrkesgrupper och har vuxit snabbt på kort tid. Fackförbundets generalsekreterare Patrick Harrington uteslöts ur sitt gamla fack på grund av sitt politiska engegemang. Detta är något som många Sverigedemokrater tydligt känner igen. Kanske är tiden mogen för svenska arbetande män och kvinnor att ta samma steg som våra brittiska kamrater.

www.solidaritytradeunion.com

Papperstigrar för papperslösa

Att riksdagspartierna öppnat gränserna för invandrare som vi inte kan ta hand om är fantastiskt ansvarslöst. Att skrupellösa arbetsgivare utnyttjar de papperslösa invandrarna är givetvis högst osympatiskt. Att LO och TCO nu öppnar ett nytt center för svartjobbare är bara en logisk fortsättning.
Det är intressant att se med vilken energi LO och TCO nu engagerar sig för att åtgärda detta symptom. I stället borde fackföreningarna söka källan till detta lönepressande samhällsproblem. Med andra ord borde de ifrågasätta den sedan årtionden förda invandringspolitiken, en politik som både staten och kapitalet står bakom.
LO och TCO är inget annat än papperstigrar som inte på något sätt tar strid för de svenska arbetarnas och tjänstemännens intressen. I stället angriper man på ett symptom som vi aldrig blir av med om vi inte tar itu med källan till problemet.

Ryssland och realismen

I studiet av internationella relationer brukar man tala om olika perspektiv som styr synen på relationer stater emellan. Enligt realismen har stater en inbyggd strävan efter makt som gör att de kommer i konflikt med varandra för eller senare. Hur konflikten ser ut beror på omständigheterna, men ytterst avgörs maktkampen av den militära styrkan i krig. Enligt den realistiska världsbilden accepterar inte staten någon högre auktoritet än sig själv och andra stater ska avskräckas från anfall genom egen militär styrka.
Den senaste händelseutvecklingen i Kaukasus visar att realismens sätt att se på världen inte är främmande. Det är bara för oss att inse att Ryssland liksom många andra stater i världen har geopolitiska ambitioner. Sveriges problem är att vi har stormakten Ryssland till granne, och frågan är vad det kan få för konsekvenser för Sverige.

- Vad händer om Ryssland motiverar ett militärt ingripande i någon av de baltiska staterna med motiveringen att skydda etniska ryssar där?
- Vilka konflikter kan den planerade gasledningen i Östersjön leda till?
- Hur påverkar de amerikanska robotbaserna i Polen kapprustningen i vårt närområde?
- Hur ser militariseringen av Barentsregionen ut?

Frågorna är många, men verkar inte ställas av Sveriges regering. Regeringen frågar sig helt enkelt inte vilka våra säkerhetsbehov är, utan avvaktar och ser hur mycket pengar som möjligen blir över till vårt försvar när övriga offentliga kostnader är täckta. Moderaterna har övergett sin gamla försvarspolitik till förmån för nedrustning och ensidig fokusering på insatser i Afrika och Asien, och därför är Sverige i starkt behov av en politisk kraft i riksdagen som vill försvara vårt land på hemmaplan. Kort sagt: Sverige behöver en realistisk försvarspolitik.

Kina och internationalismen

Så är då de Olympiska sommarspelen igång, och som alltid är detta en internationell fest i dess rätta mening. Under varje OS-invigning marscherar ungdomar från hela världen in på OS-arenan under respektive nationsflagga. Det är detta som är sann internationalism. Politik och idrott hör ihop, och som ett brev på posten kommer protester av mer eller mindre våldsamt slag från Kinas geografiskt och kulturellt mer perifera provinser som de autonoma republikerna Tibet och Xinjiang. Man kan förstå att det buddistiska Tibet och det muslimska Xinjiang känner sig kvävda av den ateistiska regimen. Kina har ju som bekant transformerat sitt ekonomiska system från kommunism till kapitalism, men dessa två ideologier upplevs som lika gudlösa oavsett vilken religion man bekänner sig till. Problemet för stora delar av befolkningen i Tibet och Xinjiang är att de inte känner någon kulturell samhörighet med Kina oavsett vilken ekonomisk lära som är på modet. Dessa autonoma provinser eftersträvar nationell frihet. Därför kan det vara på sin plats att påminna om vad förra seklets mest betydelsefulla kines sade. I ett av sina tal ställde sig Mao frågan om en internationalist samtidigt kan vara patriot. Hans svar var att den som är internationalist också måste vara patriot, och omvänt att den som slåss för det egna folkets frihet också måste stödja andra nationers frihetskamp.